Hennes texter är nakna och fulla av sorg, men ändå mer fyllda av glädje. Glädje över att ha hittat hem, hem till en levande tro.

En av killarna på stödboendet känner henne och vid andakterna på förmiddagarna tar han gärna med hennes skivor för att vi ska få lyssna. Texterna går rakt in i oss. Killarna öppnar sig och berättar sina livshistorier och andakten får djup och mening.

Carina Nyman har förlora allt, knarkat bort allt, känt slagen och förnedringen men för 14 år sedan bestämde hon sig för att bli kristen. Skillnaden var två sjuksköterskor i vården som levde som de lärde, de brydde sig, fanns där och såg Carina. Carina ville testa ”det där med Jesus” och steg för steg, oftast myrsteg! tog hon sig fram till drogfrihet och ett nytt liv. Hon talade länge om den frid och sinnesro hon fick samtidigt som hon kom till tro.

Carina kom till oss på Gnistan, och alla var välkomna: boende, härbärgesgäster, personal och vikarier. Vi hade, som man säger, ”tur med vädret”. Men mest tur hade vi med all den glädje och gemenskap som fanns mellan oss. Alla lyssnade och var med, enda störningen var att på ängen bredvid kom ett stort sällskap för att flyga luftballong. Ljudet från gasbrännarna överröstade Carina och hennes gitarrist då och då.

Men det som nyss var störande, blev till extra glädje. Budskapet på ballongen var – sinnesro!

Vi kände det som en hälsning från Gud.

Jag grät en skvätt i morse. Framför mig på datorn kunde jag läsa texten, där stod precis det jag hade hoppats på, varje ord. Allt var och kändes rätt. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät en skvätt i går eftermiddag. Mötet hade gått över förväntan, jag blev hörd och det jag hade lovat gick att hålla. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät faktiskt en skvätt häromdagen också. Jag får ihop flytten tack vare att jag blev hörd. Jag framförde mina önskemål och jag fick den hjälp jag behöver. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Under den här våren har jag gråtit många skvättar, när huset såldes, kontraktet skrevs på nya lägenheten, när det ordnade sig med förråd, men också för saknade vänner, för elakheter, för tunga möten, för att jag känt mig så hjälplös!

Men så upptäcker jag, jag är inte hjälplös. Jag är buren, jag är omsluten, jag blir hörd. Och så, den underbara lättnaden när spänningen släpper.

Tack min skyddsängel!

Vi satt på golvet i ring, åtta barn och jag. Jag hade just ställt frågan: Hur ser Jesus ut?

Bruna ögon och lockigt hår, mörkt skinn, svarade alla. Hade han inte blå ögon, frågade jag. Nej, sa alla barnen med eftertryck. En sa: var han inte från Afrika? Nja, från Mellanöstern och det ligger i Asien. Fast Afrika är inte så långt ifrån.

Jag spred ut ett 20-tal bilder på Jesus. Barnen hjälpte mig. Där fanns alla sorters bilder, bilder från ikoner, från typiska vykort med Jesus på, grekiska mosaikansikten av Jesus, en helsvart korsfäst Jesus, amerikanska Jesus-bilder, da Vincis nattvarden osv. Barnen studerade dem noga. Vi talade om från vilket land bilden kunde vara. Den är indisk, sa en pojke. Men du, finns det ingen kinesisk Jesus?

Aldrig har det varit så tydligt för mig att vi ÄR Guds avbild. För barnen var det självklart. 

Så bad jag barnen välja ut den eller de bilder som såg ut som Jesus. Först tog man bort den svarta Jesus och konstaterade, att så såg nog Jesus ut i Afrika, men inte här. Logiken är klockren. Därefter alla ”Jesusar ” som var fula. Inga statyer fick godkänt och inte heller bilder där han hade för kort hår.

Till slut låg det 6 bilder av en vacker mild Jesus omgiven av barn, änglar eller lamm. En av pojkarna berättade att Jesus alltid hittade alla lamm som sprang bort.

Självklart avslutades söndagsskolan så, som vi vuxna gillar att göra det – vi ritade Jesus, även jag – barn kan verkligen övertala! Fram växte de vackraste Jesusar jag någonsin sett. Det var Jesus på korset med blod och tårar, hjärtan med texten: Jesus är bäst! till ett alldeles ensamt lamm – ett lamm som Jesus alltid hittar…

Och nu vet jag varför han sa – låt barnen komma till mig!

Mitt under det kyrkomöte som skulle fastställa den nya kyrkohandboken, upptäckte man, att man hade glömt att skriva en modern bön att använda vid barn­dop. De församlade biskoparna såg sig runt, upptäckte Martin Lönnebo, som försökte göra sig osynlig i ett hörn.  Eftersom han var både författare och skald, fick han i uppdrag att skriva en ny dops­bön. En bön man skulle kunna fastställa dagen efter.

Sent på kvällen fick han ett rum med ett bord, en stol, en skriv­maskin, ett helt paket A4-ark med papper och en back Ramlösa. På väg till frukosten nästa dag smög kyrkomötessekreteraren in för att se nattens skörd.

Mitt i ett hav av hopknycklade vita ark över hela golvet stod stolen, bordet med skrivmaskinen, men ingen Lönnebo.  I maskinen satt ett papper med en rad: Käre Fader, kom till detta våta vatten! – inget mer.

Bilden av den bedjande biskopen och poeten är tydlig: här kom ingen inspiration den natten.

Precis så kände jag när jag satt och stirrade på rubriken jag fått av kårledare att predika över: "Vad säger Gud om dubbdäck på Hornsgatan?"

Gud – dubbdäck?

Tankarna gick vidare, men inte direkt om ämnet. Har Gud humor? Vi vet hur arg han kan bli, att han visar när han är nöjd, men humor? Fast tittar vi på hur vi människor beter oss, måste han ha humor för att överleva – eller snarare för att vi ska överleva. Nu tror jag inte direkt han gapskrattar när han ser oss, men han måste då och då lägga huvudet på sned och le förundrat över alla idiotiska saker vi kommer på. Och han måste känna stor förundran över att vi hanterar olika frågor genom att se bara ett perspektiv i taget – hur skulle han kunnat skapa världen om han gjort så?

I en genomtänkt tro finns förmågan att skilja ut gränser och sätta gränser, att se hela sammanhang i det som framträder som motsatser, och att man kan leva med paradoxer. En genomtänkt tro handlar om etik. Man inser att verkligheten och tron är komplicerade, och att även sådana begrepp som inte synes gå ihop med varandra, faktiskt gör det.

Begreppet Gud är sådant. Gud både finns i världen och är avskild från den. Gud är både allsmäktig och begränsad. Jesus är både Gud och människa. Man kan se, uttrycka och hålla samman motsatserna.  Men dubbdäcken, hur kommer de in i den genomtänka tron? Tror jag ens på dubbäck?

Gud – dubbdäck?

Bilar, motorcyklar – ja, det kanske är en vinkel? Den nya Bikers-Bibeln för motorburen ålderdom är det något?  Till allas sorg fick den inte heta Hjulevangeliet. Nä, fel vinkel – tillbaka till ämnet, igen!

Gud – dubbäck?

Känslan i magen är inte bara paniken om hur jag ska hitta något i Bibeln om dubbdäck, utan den är också blandad med känslan av att man, återigen, inte tänker på hela perspektivet. Självklart ska vi tänka på miljön.

T o m påven talar om detta. I årets nyårstal vände sig påven med ett fredsbudskap till världens alla regeringar och alla människor av god vilja. Benedictus XVI:s budskap är starkt påverkat av miljöfrågor. Han talar om ett radikalt ekologiskt tänkande och global solidaritet. Hans tema är Om du vill bygga fred, skydda skapelsen! Skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk. Det förbund som finns mellan människan och miljön, avspeglar Guds skapande kärlek, från vilken vi har vårt ursprung.

Gud – dubbdäck?

Jag fick ett litet häfte till hjälp inför min predikan om hur man tänker bibliskt om klimatförändringen, skrivet av Richard Bull. Mycket tänkvärt fanns i det. Bland annat stod det att Jesus inte gör någon specifik hänvisning till klimatförändring. Kan det möjligtvis bero på att frågan inte var särskilt aktuell då?

Om nu Gud har en plan för allt, ser han då vad som kommer att hända? Hur mycket av allt som händer består av att vi har vår fria vilja – dvs frågan är sammansatt och paradoxal. Men vi vill så väl, vi vill göra nytta. Även jag sopsorterar, även på McDonalds, fast jag vet att sopbilen som kommer och hämtar allt det jag och andra sorterat, slänger allt i samma svarta hål i bilen. Jag byter ut alla glödlampor till lågwatt trots att de får mig att famla i mörker och innehåller kvicksilver och att det snart kommer nya varningar för miljön p g a dessa. För jag vill vara rädd om Guds skapelse. Jag vill vara en del av den, vårda den så långt jag kan.

Om vi nu är de som ska härska över allt, beskydda allt och vårda allt – då är vårt ansvar enormt! Så vi måste tänka både en och två gånger, speciellt när det är svårt och kräver att vi kliver av vår egen bekvämlighet. För tar vi oss rättigheter har vi också skyldigheter.

För som psalm 8 säger:

Du gjorde människan nästan till en gud

med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk

allt la du under hans fötter:

får och oxar, all boskap

och markens vilda djur,

himlens fåglar och havets fiskar,

allt som vandrar havets stigar.

Det här ansvaret för oss tillbaka till den mogna tron och den kristna etiken. Det avgörande för om mitt ställningstagande ska vara rätt och etiskt är inte om det är värdefullt och gott för Guds skapelse samtidigt som det är lönsamt eller bekvämt för mig. Då är det fortfarande en vanlig fråga om egennytta.

Nej, det som gör det till en fråga om etisk mognad är, om det är värdefullt och gott för Guds skapelse trots att det är besvärligt, dyrare eller obekvämare för mig – och att jag väljer det ändå.

Är det detta som även David menar i den 8:e psalmen – att härska över naturen och tekniken kräver ibland av oss att vi gör det goda trots att det inte är enkelt, kul eller lönsamt för oss själva, men gör det för att vårda Guds skapelse!

Årets första snö! Och ja, jag kör på dubbdäck - bor man på landet gör man det!  

I söndags predikade jag över det ämne jag fått av kårledaren: Gräv där Du står! Och det har gjort att jag måste tänka igenom var jag står. För var jag står har den senaste tiden känts oerhört aktuellt. Vet Du alltid var Du står? Eller står för?

I mitt liv är det just nu så, att jag ofta står på ett gungfly. Ett gungfly är myrmark som flyter på vatten eller lös gyttja. Oftast kan man, tack vare rotsystemens seghet, gå på gungflyn, även om man brukar sjunka lite.

Ett helt vuxenliv har jag sökt Gud, lyssnat, läst och frågat. Så jag har försökt förstå och välja en väg. Och den väg jag har valt är att utgå från William och Catherine Booths tankar om vår väg till Gud. Det är ett val som gör att jag får fastare mark under fötterna när det blåser runt mig.

När det t ex gäller sakramentena, var både Catherine och William Booth övertygade om att både dopet och nattvarden inte behövdes, speciellt som de inte kunde finna något påbud om dessa sakramenten i NT. Booth rensade bort utanverket så att ingen skulle förledas att tro att någonting annat än människans uppriktiga bön ger helgelse! Det handlar om den personliga upplevelsen och vi behöver inte gå via ombud. Du och jag – alla – har direkttillgång till Gud och därför behövs inga sakramenten! Ingen ska stå utanför. 

Arton år efter att Frälsningsarmén hade startat, meddelade Booth att varken Guds ord eller Guds Ande krävde dessa ceremonier, och därför var det fel att kräva att man skulle delta i dem för att kunna få gemenskap med Gud. Och det är denna direktkontakt som gör, att jag finner Frälsningsarmén så rätt, så riktig i sin grund, även när omgivningen hävdar sin egen storhet och sin egen förmåga att ha den enda rätta kontakten med Gud.

Gud kräver inga sakramenten. Hans budskap är klart och tydligt, du ska älska din nästa såsom dig själv. Du ska leva i kärlek och med varje del av dig ska du vara kristuslik i tanke, bön och gärning. Ja, hela nya testamentet handlar ju om detta. Vi är alla lika mycket värda, vi är alla Guds barn och ingen, ingen ska fördöma den andre. Du ska älska din nästa! Och alla är din nästa.

Återigen behöver vi påminna oss om det! Att fördöma andra och deras tro, hudfärg, sätt att vara – det handlar om högmod och att tro sig om att vara förmer. Men tänk, vilken ”lycka” att tro att man hittat den enda sanningen!

Det är tur att Gud är större än vad vi vill göra honom till. Blaise Pascal (fransk matematiker, fysiker och religiös skriftställare) sa: Det finns tillräckligt mycket ljus för dem som vill se och tillräckligt mycket mörker för dem som är av en annan uppfattning.

Vad betyder musiken och sången i själavården? Först tyckte jag uppgiften, som vi fick på officersskolan, var svår. Skulle jag någonsin använda en psalm eller sång så i samtalet med en medmänniska?  Då föll min blick på det program vi fått vid vår väns begravning. Det var ju musiken som berört mig och texterna till melodierna!

Hans yrke var revisorns, men det var som musiker han var lycklig. I timmar kunde han berätta om Evert Taube, som han beundrade. Eller den gången vi kom för att prata bokslut och i stort sett bara talade om Disneys musik

När prästen citerade Taubes Fragancia:

”Himmel! Du kom ändå till blomsterbädden!

Månen går ned. Gitarren tystnar här.”

och vi såg ut över blomsterhavet runt kistan och mindes alla de gånger vi hört hans gitarr, började samtidigt en gitarr spela på orgelläktaren och jag lovar, alla 250 personerna i kyrkan grät.

Under åren har musiken berört oss, tröstat oss och hjälpt oss gråta eller skratta. Första gången jag verkligen tänkte på hur viktig musiken var, och då speciellt för de anhöriga, var efter Kista-olyckan, när en många ungdomar från Kista omkom i Norge. The Final Countdown spelades på flygel, så ungt och tufft – och så oändligt vackert och rätt!

Jag vet inte hur många gånger jag hört en kantor säga att det eller det inte passar vid en begravning. I Arboga fanns det under en lång tid en lista med musik att välja ifrån, musik kyrkomusikern tyckte passade. Passade för vem? Och i grannförsamlingen fanns inte Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig! med på deras lista, ”eftersom den är en kvällspsalm”!

Gunnar blev ombedd att sjunga Blott en dag på en begravning. Det är inte en av mina favoriter och jag frågade pianisten om den inte gick att ”jazza upp” den lite. Det svängde bra till slut, men när begravningen kom, bestämde sig Gunnar och pianisten för att ta det på det vanliga sättet. Efteråt kom dottern till den avlidna fram och sa ”precis som mamma hade velat höra den”. Jag lärde mig läxan då…

Ungdomar idag lyssnar jämt på musik. Ibland tycker jag att det låter hemskt. Jag klagade på musiken som strömmade ut ur tonåringens rum. Kom, sa hon, kom och lyssna på Håkan Hellströms text om att Jag är kär i en ängel. Och det gjorde jag. Den är fantastisk! Så lätt det är att spärra bara för att man inte begriper:

Jag är kär i en ängel
Hon ser rakt igenom mig
och det verkar som solen aldrig når
längre än dit min Natalie går

Vid julen berörs vi av sånger vi hört förut. Vi minns barndomen, känslan och lukter. Om Du sjunger på ett ålderdomshem märker Du att även den mest förvirrade skiner upp när han känner igen melodin. Musiken öppnar minnet, precis som gamla foton kan göra. En av soldaterna hämtar en av de riktigt dementa till cafémusiken. Han minns inte vilka de andra är, men när han leds fram till pianot, spelar han med samma kraft som förut – och minns alla melodier!

Musiken helar och läker. Musik gör allting levande och behövs för att skapa en stämning. Musiken finns från det Du sjunger för babyn i magen, vid barnvälsignelsen, bröllopet, fester och till begravningen. Och det är vad texten och musiken betyder för Dig som är det viktiga.

Inom terapin använder man sig av musik rätt ofta, just av detta skäl, att det väcker minnen.

I mitt vittnesbörd, när jag blev soldat, sjöng Gunnar nedanstående, och det är det budskap jag så innerligt tror på:

Om Du och jag kan vara vänner

och dela med oss av vårt bröd

och om vi jordisk ömhet känner

och räcker ut vår hand till stöd

Hur mycket mer skall ej vår Fader

i kärlek ge förlåtelse

Hur mycket mer?

Texten av John Gowans och musiken av John Larsson, How much more ur musikalen Take Over Bid. Denna sång har vi hade vi på vårt bröllop, barnens dop och kommer att ha på våra begravningar. För musiken uttrycker det vi känner!

Det finns ögonblick när Gud är extra närvarande, eller snarare när man öppnar sig så att man ser Gud.

Ett sådant ögonblick är när man tittar ner i en nyfödds ögon. Det är som att du ser all vishet, kärlek och närhet. Jag vet vem du är, säger blicken. Jag vet allt.

Fyra gånger har jag fått uppleva detta, lika fantastiskt varje gång. Magdalena, min förstfödda, låg i min famn och jag tittade på henne som alla nyblivna föräldrar, tio fingrar, tio tår, så rysligt lik mig – och så var det den där blicken!

På vägen hem från BB såg vi hur hon fäste blicken på lamporna utanför bilen och följde gatlyktorna i novembermörkret. Så liten, så underbar – ett Guds underverk!

Magdalena, liksom alla våra barn, är vår stolthet, vår glädje! Bortsett från all annan jämförelse, måste det vara så Gud ser på sin skapelse, sina barn.

I söndags fick vi uppleva ett av dessa ögonblick av närheten till Gud, när Magdalena blev civilmedlem på Uppsala kår. En härlig kår där hon får dela den gemenskap, den värme och den glädje det är att vara ett Guds barn inom Frälsningsarmén. En kår fylld av varma och fina personer som öppnat sin famn för henne, och för oss som föräldrar blir det en extra trygghet att veta att hon hör hemma där.

Att Gunnar och jag är stolta, det är det ingen tvekan om. Men tittade man riktigt noga bakom mig när jag stod vid talarstolen och vittnade, så stod det flera där som ville vara med på denna högtidsdag.

Där fanns farmor Birgit och farfar Wiktor som är så stolta i sin himmel. Tittade man noga såg man hur Birgit med bonnetten på huvudet lade det på sned och sa: Gud välsigne Dig mitt barnbarn.

Men där stod fler. Där fanns August Granholm, Magdalenas farfars far, fanjunkarn, i sin soldatuniform från 1891, tillsammans med sin Anna. Han var möjligtvis lite besviken över att hon inte blev scout också, men mest var han stolt över att det finns en fjärde generationens Granholm inom Armén. Att arvet förs vidare.

Vi vet aldrig vad Herren har lagt i Magdalenas väg. Men vart hon än går, är vi så stolta! Gud välsigne Dig mitt barn!

 


Just hemkommen från BB, november 1989.

Hur ser man på sig själv? Vilken bild har man och hur väl stämmer den med andras? Hur vill man vara och uppfattas? Vem är jag idag i min gärning som kadett?

Under åren har omvärlden beskrivit mig:

Mormor skrev i sin dagbok när jag föddes: I dag på morgonen kl 10 minuter över sju fick min lilla flicka Sonja en liten flicka, finhyllt och blåögd, och så innerligt välkommen.

Mamma kallade mig för sin lilla slasktratt eftersom jag åt det hon serverade. Eller Madame Avig för att jag inte alltid gjorde det hon ville…

Småskolelärarinnan sa att jag var en snäll flicka som satt tyst i bänken.

När jag bad Gunnar beskriva mig med tre ord efter något år vi varit gifta, sa han: söt, gullig och mullig…

Min väninna sa för ett tag sedan att jag var bra på att lyssna.

Ord som lugn, klok, stabil, eftertänksam, i kontroll, arbetsvillig, ordningsam och snabb i replik och tanke känner jag också igen mig i. Och så finns ju listan med det som är mindre bra såsom osäker när det är nytt, har svårt att säga nej, motionerar för lite, städar för mycket och några som jag inte uttalar högt…

När intervjurundan inför kandidatskapet var över, summerade min rektor den med, att samtliga som hade intervjuat mig hade sett mig som förvaltare.

I mitt hjärta blev jag så glad – förvaltare – ja, det är jag! Ja, det vill jag vara, ja, såsom Paulus beskriver det i brevet till Titus och hans uppdrag att utse församlingsledare:

Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken,

utan skall vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv.

Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna.    kap 1 ^7-9

Paulus – liksom apostlarna – kan väl närmast jämföras med grundare. Men så skulle andra ta över och förvalta, för att tron skulle kunna leva och spridas vidare i världen. Därför var kraven på församlings­ledarna mer formaliserade än de hade varit på apostlarna.

Vi kan följa samma utveckling i alla organisationer. Först finns grundarna, de som har en idé, en vilja, en tanke eller som William och Catherine Booth, de som var profeter. Booths tolkade och tillämpade bibeltexterna utifrån vad som ledde människor till Gud, även om det ibland avvek från den gängse tolk­ningen. De var pionjärer och deras lyskraft var så stark att vi känner den än idag.

För att en idé ska kunna bli mer än en tanke, behövs det en stark människa som vill något. Det gäller inte bara Jesus i kristendomen utan vi kan också se det i Kamprads IKEA, Gorbatjovs Sovjetunionen, Mandelas frihetskamp och nu i Obamas utsträckta händer och värme.

Går vi ett steg vidare från människan, grundaren, är det vi förvaltare som måste ta över och få arvet att leva vidare i grundarens anda. Dock måste vi hitta vår egen energi, vår egen glädje och vår egen vilja att driva arbetet i att bringa människor till frälsning, men vi måste utgå från den grund som grundaren lagt.

Det tredje steget, när allt stannar upp och stelnar till ett monument över grundaren, utvecklas inte organisation och människor vidare utan stagnerar – ja, det är det som vi som förvaltare vill undvika.

När John Gowans reste världen runt, gav han sin pro­gram­­förklaring genom att påminna om grundarens uppdrag till oss som ska förvalta arvet vidare: Frälsa själar, skapa helgon och betjäna en lidande mänsk­lighet. John Gowans predikan bär jag med mig varje dag.

När jag tänker på många av dem jag mött inom Armén blir jag varm inombords. Så mycket klokhet att förvalta, så mycket värme att förvalta, så otroligt mycket att vara stolt över!

Min kallelse är att se varje person jag möter, finnas där för andra och föra fram Guds budskap, dvs vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from, sträng mot mig själv och hålla mig till lärans pålitliga ord!

Och vet Du, med min envishet och Guds hjälp ska det nog gå… 

     Välkomstmötet på Templet för ett år sedan

 


Välkomstmötet på Bygget i Halmstad nu i augusti

In principio erat verbum –  I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till som är till. I det var liv, och livet var männi­skor­nas ljus.

I det första latinska uttrycket känner vi igen ordet principium – som inte bara betyder, att gudsordet kom i början, före allt annat. Utan när jag slår upp det i det latinska lexikonet, står det att det betyder både att någon står högst i rang, som en prins eller furste, och att det är den styrande principen, och att det kommer främst.

Jag tappade fotfästet och blev rädd. Rädd för kritiken mot min livsgärning, rädd för att inte kunna Bibeln, rädd för att jag inte bad som de andra på skolan, utan sökte och söker mig till det tysta och stilla som i Matt. 6. Rädd för att stå inför människor och föra fram Ordet. Rädd!

Men så började tänka på vad så många sagt till mig, att vi ska lyssna på vad Herren säger oss – och jag började lyssna!

– Den första som nådde fram till mig var en av officerarna. När jag talade om hur gråtmild jag blivit sa hon, att när man närmar sig Ordet blir man vidöppen.

– Jag lyssnade på kommendörens berättelse om att vara kunglig – prins!

– Jag lyssnade på en av pojkarna på temalinjen på folkhögskolan som frågade: om Gud var som han, dvs hade Downs syndrom.

– Så bad CS för mig. Ljudlöst, stilla och med kraft – och jag hörde varje ord. De fyllde mig och gav mig kraft.

En dag fick vi Uppenbarelseboken i läxa, en bok jag aldrig närmat mig förut och där fanns texten.

Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren. Upp 1⁸.

När jag blev invigd till soldat, fick jag ett halssmycke av barnen och Gunnar. Ett uppståndelsekors med ett alfa överst, och omslutet av ett omega. Första och sista bokstäverna i det grekiska alfabetet.

Vår äldsta flicka, såg reklamen för en guldsmed i Småland där smycket fanns Men när hon ringde dit, hade de inte börjat tillverka det ännu. Så hon berättade att jag skulle invigas till frälsningssoldat, och då gjorde de det här smycket åt henne – och mig.

Det första. Ett bibelord i ett smycke!

Och därför känner jag mig också helt innesluten i Hans kraft och Hans kärlek. Jag börjar hitta tillbaka till den jag är.

Jag har nu flera gånger talat med en vän och officer i Stockholm om hur svårt jag tyckt det varit och är, och hon påminde och påminner mig om att vi alla har en uppgift, att vi alla är Guds avbild och att vi alla tillhör hans Rike och det är bara vi själva som kan glömma det.

"Se, jag gör allting nytt." Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”

Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.

Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son. Amen." Upp 20^5-7.

Hur vet jag att det är rätt hus, att det är det huset jag vill bo i? frågade jag Gunnar när vi för tjugo år sedan letade efter huset vi då trodde att vi skulle leva resten av våra liv i. Hur visste du att det var mig du skulle gifta dig med, frågade Gunnar.  Jag bara visste, svarade jag. Så är det med huset också, sa Gunnar. Och precis så blev det. I samma stund jag klev innanför dörren i huset i staden, visste jag att jag hörde hemma där. Jag älskade golven, öppna spisen, de blyinfattade fönstren och de sneda 1600-tals­väggarna. Fast huset var mörkt tapetserat kunde jag se det fram­för mig i våra färger och med våra möbler. Precis så är det också med min gärning i Frälsnings­armén. Jag möter så många som jag påverkas av på Officersskolan, kårer och institutioner, så många officerare och soldater som ger sitt liv för andra, så många att ha som förebilder.

Jag möter ett engagemang utöver det vanliga och vet du, jag tror på Frälsningsarmén! Om det enbart var Guds ord jag sökte skulle jag kunna gå vart som. Men vilket annat samfund kan skryta med att vara Ordet i handling, vilket annat samfund kan skryta med att alla har förtroende för det? Vilket annat samfund utgår från den minsta bland oss?

Jag är så stolt över vår Frälsningsarmé! Jag är stolt över det arbete vi gör! Jag känner mig så stolt över uniformen och det viktigaste av allt – jag är så oerhört stolt över alla de hjältar jag möter i vardagen!

 
Nu är jag andra-års-kadett. Två band på klaffen. I helgen välkomnade vi fem nya kadetter. Unga, starka och med en längtan att få prata om Jesus. Officersskolan börjar och med den läxor att läsa och utföra. Det är så fantastiskt roligt att sitta där med alla böcker vare sig det gäller skolan, predikningar eller föredrag på dagledigträffar. Att få gå djupt in i Ordet och i läsa böcker i ämnet. Vilken härlig värld att vara i och att ha glädjen att ständigt upptäcka nya saker som jag inte vetat tidigare. Så mycket att lära och så lite tid.


Men hem har jag kommit - för här hör jag hemma!

Det är så mycket som är nytt och svårt för mig! Så mycket som du säkert tar för givet, men som är ovant för mig. När man är ung är det så självklart att man ska lära. Jag kan inte påstå att nyfiken­heten är mindre i dag än då, men annorlunda. För det är andra saker som väcker min nyfikenhet nu . Mina reflektioner över mig själv, omgivningen och Gud utgår från andra erfaren­heter.

När jag var cirka 7 år började jag be aftonbön: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Då fick jag lära mig slutraden – lycklig den som lyckan får. Så sant som det är sagt. Jag undrade många gånger hur den lyckan skulle förtjänas. Min bön som liten handlade om ”Snälla Gud, gör så att de inte bråkar. Snälla Gud, gör så att mamma inte gråter. Snälla Gud, låt mig få komma hem till mormor igen.”

Tonåren var även de självupptagna. ”Snälla Gud, gör mig smal. Gud, gör så han blir kär i mig. Gode Gud, låt mig ha klarat provet fast jag inte pluggat.” Men också ”Gud, varför ska jag leva?” Tänker jag efter, så var bönen ganska mycket densamma fram tills jag mötte Gunnar. Nja, sa han, det är nog bättre om du avslutar Gud som haver med – ”du förbliver Fader vår”, när jag första gången bad aftonbönen vid vår äldsta dotter Magdalenas babysäng.

I och med att vi fick barn ändrade sig min bön från att handla om mig, till barnen, till Gunnar, och en dag upptäckte jag att bönen inte ens bara var en bön om hjälp, utan bönen hade börjat bli ett samtal med Gud. Gud blev allt mindre någon som skulle stilla min världsliga oro och uppfylla mina önskningar. Gud blev en trygghet och gav mig frid och lugn. Hos Honom kunde jag vila trygg.

I 25 år har jag som samtalsterapeut lyssnat på människor som kommit till mig i sorg, förtvivlan, ilska, maktlöshet, sjukdom men ytterst sällan i glädje. Många har förbannat Gud, anklagat Gud eller inte ens haft en Gud. Hos mig förstärktes min tro medan jag lyssnade, för jag såg hur människor utvecklades, kom till insikt och växte. Jag såg Guds verk i den som var villig att ta emot.

Nu närmar jag mig bönen på ett alldeles nytt sätt som kadett. Jag ser bönens makt och kraft. Jag har lärt mig att be hög, vilket jag aldrig gjort förut! Vid nyårsmötet på Örebro kår var det jag som predikade. Jag inbjöd till botbänken och många kom fram. Och för första gången gick jag fram och knä­böjde vid sidan om någon och frågade – får jag be med Dig? Och orden gav sig själva, orden fanns där. Efter en stund slutade jag förundras, ifrågasätta eller ens bry mig – jag bara var i orden som kom ur min mun. Och återigen fick jag se någon gå vidare i sitt liv med ny lyskraft runt sig.

Jag har läst mycket böner och om bönen under den här tiden, dels ur Stora bönboken och dels ur Drottning Silvias bönbok. Det som slagit mig är hur enkla och självklara orden är. Rakt på, inte tillkrånglade eller svåra, så fria från många av de fraser jag hör hos en del. Någonstans har det gjort att jag vågar, vågar be högt och be som jag ber. För bönen är min, rätt eller fel i andras ögon spelar ingen roll, för bönen är min och den bär mig.

För vart jag mig i världen vänder

står min lycka i Guds händer!

Ja visst, lyckan kommer, lyckan går,

men Gud, du förbliver Fader vår!

Min glädje som konsult och terapeut var ofta det, att jag hjälpt någon, sett någon, talat med någon, funnits där för någon. Mitt mål i mitt blivande officerskap är att allt detta bara ska öka.

För jag vill förmedla helgelsen och nåden. För ingenting, absolut ingenting, är viktigare än vår relation till Vår fader, som är i himlen och helgat varde hans namn!                         

Ett sätt att leva i helgelsen är att arbeta i Booths anda, så på juldagen förra året, efter julottan, åkte jag och min äldsta flicka till Stockholm för att fortsätta att fira jul. Vi var i Immanuelskyrkan tillsam­mans i ett ekumeniskt samarbete och serverade julbord till totalt 250 hemlösa, ensamma och barnfamiljer. Dagen innan, dvs julafton, hade det varit 600 personer där, troligen fler, för det man räknar är antalet jultallrikar som går åt och alla äter inte.

Vi gjorde i ordning korgar med kaffebröd. Allt bröd var bakat av människor som ville göra något för någon annan. En dam hade slagit sitt eget rekord från förra året och bakat 1200 kakor och bullar. En farbror hade för första gången i sitt liv bakat och även om hans 100 bullar kanske inte var de vackraste, så var de det ändå.

Jag hade också ansvar för själavården i kapellet under ett pass. Där kom den nyblivna änkan som inte var välkommen hos barnbarnen, den unga flickan som inte ville leva längre och några romer som inte visste var de skulle bo den här natten eller någon annan natt heller, för den delen. Men de var många som ville prata med mig om uniformen jag bar – du är från Frälsningsarmén, va?

Många har ett barndomsminne från Armén, eller en mormor som var med. Men, garanterat, alla vet vad Frälsningsarmén är. För några år sedan gjorde religionsradion på Sveriges Radio en lyssnarunder­sökning som visade att svenskarna har större förtroende för Frälsnings­armén än för Gud! Skälet är att även de om inte tror på Gud tycker de att vi gör nytta. Vad gör vi med det?

Innan juldagen var slut hade jag varit vaken i 20 timmar, kört 41 mil – och jag kan lova dig, att när jag la mig, la jag mig lycklig! Lycklig över att ha fått nåden att finnas där för andra, men också att få introducera ett av barnen i vad det betyder att se andra människor och att finnas för andra och vilken nåd det är.


För det är också en del av min gärning som förälder till fyra barn: att visa hur Guds ord får liv genom den gärning de gör. Familjens motto är att ”antingen gör du det ordentligt eller inte alls, och inte alls finns inte” och det vill jag att barnen ska ha med sig i livet, för det du gör väl och det du vårdar är du också rädd om.

Som terapeut tänkte jag ofta på att de människor jag mötte som var olyckligast, var de som hade glömt bort sin medmänniska, de som såg bara sig själva och sin ångest. Att vara Helgelsens sändebud, eller som min kadettring heter på engelska 'The Ambassadors of Holiness', kan jag känna förpliktigar.

Helgelse, när vi genom den Helige Ande söker göra Guds vilja och vårt inre – och yttre liv – blir alltmera kristuslikt. Det sker ständigt en andlig utveckling och allt sker i nåd, välsignad nåd. Det du behöver är ett öppet sinne, att du är ödmjuk, att du ber och att du vill vara Kristi händer och fötter, men också använda dina tankar och ditt engagemang i hans tjänst! I hela livet finns den nåden. Tänk att vi får leva där, tänk att vi lägger vårt liv i Guds hand och får ta emot Hans nåd!

Hur helgar vi vår Faders namn som bönen säger? Vad kan vara mer helgat än Gud, och hur kan vi göra någon skillnad? Ingenting egentligen, utom just att vi helgar vår Fader varje dag genom att i ord och gärning, i bön, göra det som är gott. För vet du, det räcker inte att säga att man är kristen. Häromdagen sa en soldat att kristna inte stjäl, inte syndar i någon form eller beter sig illa.

Ja, tänk om det var så enkelt! Jag har mött många icke kristna som betett sig både bättre och mer kristet än en del ”kyrkfolk” jag känner. För det är i den dagliga hand­lingen det syns hur vi lever. Det är i den dagliga handlingen det hörs vem vi är. Det är hur vi ber som visar vem vi är.


Se människan framför dig – ecce homo – och se vad du kan göra för henne, inte till vilken nytta hon är för dig. När du lägger dig om kvällen, tänk då igenom vad du gjort för någon annan, inte enbart vad andra gjort mot dig. På det sättet blir också du ett av vardagens helgon, eller hur?

Jag konfirmerades, och som vuxen kan jag se, att prästen gillade varken tonåringar eller sitt jobb. Det mesta blev nog fel runt konfirmationsdagen, och ändå väckte den en längtan att få veta mer: Men jag fick vänta, ända till den dagen jag mötte min man, Gunnar. Han var – och är – så trygg i sin tro och i Frälsningsarmén. Vi började gå i kyrkan på söndagarna, och på ett och annat möte på olika kårer. Jag började läsa de böcker han la på mitt sängbord och en helt ny värld öppnade sig. Samtidigt som jag började forma min tro, mötte jag i mitt arbete präster, pastorer och officerare. Jag lyssnade och förändrades. En del tog jag avstånd ifrån i mitt innersta och tänkte att jag skulle göra det annorlunda och om andra tänkte jag – just så vill jag vara!

Med åren växte min längtan efter att få vara del av Fräls­ningsarmén och att bli delaktig i Guds ord! Jag längtade efter att få arbeta för och i Kristus och en dag var beslutet givet, det lättaste och det svåraste jag någonsin tagit. Lättast för att det är vad jag vill. Varje steg i beslutet och varje samtal som fört mig ett steg närmare officerskap har gett mig frid. Lättast för att det ger mig den ärlighet jag vill leva i. Svårast för att det ändrar så mycket i min tillvaro, vad gäller friheten att vara egen företagare, kontrollen över ekonomin och ovetskapen om vart mina steg ska ta mig.

Nu är jag kadett och mitt första halvårs fältpraktik gjorde jag på Örebro kår och mitt andra halvår på Söderkåren i Stockholm, där jag har glädjen att få fortsätta även i höst. Mina dagar handlar om att lära och åter lära. Som ganska nybliven soldat förundras jag över en del av det jag ser inom Frälsnings­armén. När min man kom till England på 60-talet och blev John Larssons assistent, fick han lära sig av honom att alltid ha med sig en liten svart anteckningsbok där han skulle skriva ner allt han inte förstod, sådant han ville ändra på eller inte tyckte var bra. Under åren som chefs­handledare på olika företag har både Gunnar och jag lärt ut samma läxa. Skriv ner och vänta tre månader innan du förändrar något, för då vet du varför du vill förändra och om det verkligen behövs. För det som kan verka hur snurrigt som helst kan ha den vettigaste anled­ningen – och tvärtom!

Min bok är inte svart utan rosa, men det går rätt bra det med. I den boken finns det anteckningar om det som är bra och det som är mindre bra. Och där finns vardagens helgon, helgon som finns på varje kår. Där är Ingvar Stenberg som i trettio års tid samlat in ca 140 000.- kr varje år till socialt arbete, Ingela Axelsson som samlar in kläder, pengar mm och tar till Lettland och barnhemmen där. Där finns massor av frivilliga i köket som ordnar allt från kokta ägg till goda soppor att servera till uteliggare och andra behövande. Där finns musikanter som spelar år efter år på café­musiken. De är alla soldater som gett sitt liv för sin kår. Som en av dem sa, jag blir så glad när jag blir tillfrågad – för då känner jag att jag behövs!

Och behövs gör de alla – för utan all dessa frivilliga skulle inte kåren överleva. Och ingen av dem gör det för tacket utan för glädjen att finnas där för varandra och glädjen i att vara behövd. Och både du och jag vet att dessa trogna eldsjälar finns på varje kår, och om varje kår och officer såg dem och tackade dem, skulle de bara bli fler – för inget sprider sig så som lyckan över att få vara en del i ett sammanhang.

Sökandet

Jag var på väg till ett helt vanligt arbetsmöte. Jag skulle presentera mitt första utkast till en broschyr för kyrkoavgiften, som nu kunde gå till Frälsningsarmén. Jag var väl förberedd och påläst. När jag kom upp till dåvarande chefsekreteraren, överste Gunnar Nilsson, för att diskutera texten i ­broschyren i min egenskap av konsult, tog han mig in i ett samtal jag aldrig upplevt förut.

Med ett lugn och en värme – och en klokhet som jag sedan förstått är typisk för Gunnar Nilsson – pratade han med mig. Jag minns inte om vi diskuterade broschyren, men jag minns andakten som blev. När jag återigen stod på gatan utanför kände jag att något inom mig hade förändrats. Jag var uppfylld av mötet. Jag gick hem och slog upp texterna han hade citerat ur Bibeln och jag började förstå vad Ordet kan betyda och att det kanske är ännu viktigare i vardagen än enbart på söndagarnas möten. Jag är än idag djupt berörd av den gudsnärvaro som var i rummet. Hos mig föddes en längtan efter varje nytt arbetsmöte med chefssekreteraren – för det fyllde mig.

Samma närvaro kände jag när jag lyssnade på en predikan av kommendör Freda Larsson. Det var inte de stora orden, utan hennes totala närvaro i predikan, som grep mig. Jag har under åren hittat min egen stil som föredragshållare, och en styrka har varit att jag vågat använda humorn, skrattet och varit intensiv. Nu fick jag lära mig att det lugna, starka och mjuka kan vara lika intensivt. Att en viskning når ut i hela rummet.

En som inte viskade eller höll tillbaka, var general John Gowans på Templet i Stockholm när han angav Frälsningsarméns uppdrag: Saving souls, making saints and serving a suffering humanity. När mötet var över, sa jag till min man, att vi borde gå oftare på Frälsningsarmén om mötena var så här! Jag förstod inte riktigt skrattet runt mig då, men nu efter många – och långa – söndagar förstår jag att det inte alltid är som när Gowans predikade. Men så det formade mig! Så det grep mig!

Mitt arbete som konsult, handledare för olika grupper och chefer inom bland annat Frälsnings­armén under tio år, krävde att jag satte mig väl in i organisationen och dess historik . Som ny, även om jag är ingift i en armésläkt, var det ett fascinerande lärande. Samtidigt som jag läste om Catherine och William Booth och det samfund de skapat, lyssnade jag på olika personer från Frälsnings­armén, alla i olika roller, men med en sak gemensamt – deras djupa engage­mang! För nästan alla som kom till mig i min egenskap av terapeut eller handledare, hade genom att ge sitt liv, sin glädje och vilja, till slut tagit just det – slut. Och deras mål var att återigen orka, att vilja, att se varje människa de mötte.

Jag vet inte hur många gånger jag gick hem efter arbetsdagens slut och tänkte på vad de berättat och ofta, ofta sa jag också till dem, att han eller hon skulle vara stolt över sin gärning. Så även om jag inte kan namnge någon, eftersom jag varken vill eller kan bryta det tystnadslöfte jag gett, så ska du veta, att du har påverkat mitt beslut till att bli officer. Alla ni som strävat efter att göra det bästa. Alla ni som gav ert liv utan att bli bittra. Alla ni som med er glädje och förmåga kunnat få andra att må bra – alla ni är mina förebilder – ni blir helgon i vardagen!

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter tryggheten och kärleken i Gud. Det var självklart för mig att Gud är god. Jag hade en egen ängel som kom till mig nästan varje kväll när jag var sju år. Vi talades vid länge, och ofta tröstade han mig. Min ängel hette Henrik och såg ut precis som en bokmärkesängel, och jag var väl inte alldeles nöjd med hans namn. En kväll frågade jag honom varför Jesus inte kom, och han sa att Jesus inte hade tid, utan att det var han som kom i stället. Ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått att Jesus alltid har tid – speciellt med ett litet barn! Jag läste min aftonbön varje kväll, då som nu. Men eftersom jag inte fick hjälp av någon visste jag inte hur jag skulle hitta in i tron.