Hur ser man på sig själv? Vilken bild har man och hur väl stämmer den med andras? Hur vill man vara och uppfattas? Vem är jag idag i min gärning som kadett?

Under åren har omvärlden beskrivit mig:

Mormor skrev i sin dagbok när jag föddes: I dag på morgonen kl 10 minuter över sju fick min lilla flicka Sonja en liten flicka, finhyllt och blåögd, och så innerligt välkommen.

Mamma kallade mig för sin lilla slasktratt eftersom jag åt det hon serverade. Eller Madame Avig för att jag inte alltid gjorde det hon ville…

Småskolelärarinnan sa att jag var en snäll flicka som satt tyst i bänken.

När jag bad Gunnar beskriva mig med tre ord efter något år vi varit gifta, sa han: söt, gullig och mullig…

Min väninna sa för ett tag sedan att jag var bra på att lyssna.

Ord som lugn, klok, stabil, eftertänksam, i kontroll, arbetsvillig, ordningsam och snabb i replik och tanke känner jag också igen mig i. Och så finns ju listan med det som är mindre bra såsom osäker när det är nytt, har svårt att säga nej, motionerar för lite, städar för mycket och några som jag inte uttalar högt…

När intervjurundan inför kandidatskapet var över, summerade min rektor den med, att samtliga som hade intervjuat mig hade sett mig som förvaltare.

I mitt hjärta blev jag så glad – förvaltare – ja, det är jag! Ja, det vill jag vara, ja, såsom Paulus beskriver det i brevet till Titus och hans uppdrag att utse församlingsledare:

Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken,

utan skall vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv.

Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna.    kap 1 ^7-9

Paulus – liksom apostlarna – kan väl närmast jämföras med grundare. Men så skulle andra ta över och förvalta, för att tron skulle kunna leva och spridas vidare i världen. Därför var kraven på församlings­ledarna mer formaliserade än de hade varit på apostlarna.

Vi kan följa samma utveckling i alla organisationer. Först finns grundarna, de som har en idé, en vilja, en tanke eller som William och Catherine Booth, de som var profeter. Booths tolkade och tillämpade bibeltexterna utifrån vad som ledde människor till Gud, även om det ibland avvek från den gängse tolk­ningen. De var pionjärer och deras lyskraft var så stark att vi känner den än idag.

För att en idé ska kunna bli mer än en tanke, behövs det en stark människa som vill något. Det gäller inte bara Jesus i kristendomen utan vi kan också se det i Kamprads IKEA, Gorbatjovs Sovjetunionen, Mandelas frihetskamp och nu i Obamas utsträckta händer och värme.

Går vi ett steg vidare från människan, grundaren, är det vi förvaltare som måste ta över och få arvet att leva vidare i grundarens anda. Dock måste vi hitta vår egen energi, vår egen glädje och vår egen vilja att driva arbetet i att bringa människor till frälsning, men vi måste utgå från den grund som grundaren lagt.

Det tredje steget, när allt stannar upp och stelnar till ett monument över grundaren, utvecklas inte organisation och människor vidare utan stagnerar – ja, det är det som vi som förvaltare vill undvika.

När John Gowans reste världen runt, gav han sin pro­gram­­förklaring genom att påminna om grundarens uppdrag till oss som ska förvalta arvet vidare: Frälsa själar, skapa helgon och betjäna en lidande mänsk­lighet. John Gowans predikan bär jag med mig varje dag.

När jag tänker på många av dem jag mött inom Armén blir jag varm inombords. Så mycket klokhet att förvalta, så mycket värme att förvalta, så otroligt mycket att vara stolt över!

Min kallelse är att se varje person jag möter, finnas där för andra och föra fram Guds budskap, dvs vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from, sträng mot mig själv och hålla mig till lärans pålitliga ord!

Och vet Du, med min envishet och Guds hjälp ska det nog gå… 

     Välkomstmötet på Templet för ett år sedan

 


Välkomstmötet på Bygget i Halmstad nu i augusti