Det är så mycket som är nytt och svårt för mig! Så mycket som du säkert tar för givet, men som är ovant för mig. När man är ung är det så självklart att man ska lära. Jag kan inte påstå att nyfiken­heten är mindre i dag än då, men annorlunda. För det är andra saker som väcker min nyfikenhet nu . Mina reflektioner över mig själv, omgivningen och Gud utgår från andra erfaren­heter.

När jag var cirka 7 år började jag be aftonbön: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Då fick jag lära mig slutraden – lycklig den som lyckan får. Så sant som det är sagt. Jag undrade många gånger hur den lyckan skulle förtjänas. Min bön som liten handlade om ”Snälla Gud, gör så att de inte bråkar. Snälla Gud, gör så att mamma inte gråter. Snälla Gud, låt mig få komma hem till mormor igen.”

Tonåren var även de självupptagna. ”Snälla Gud, gör mig smal. Gud, gör så han blir kär i mig. Gode Gud, låt mig ha klarat provet fast jag inte pluggat.” Men också ”Gud, varför ska jag leva?” Tänker jag efter, så var bönen ganska mycket densamma fram tills jag mötte Gunnar. Nja, sa han, det är nog bättre om du avslutar Gud som haver med – ”du förbliver Fader vår”, när jag första gången bad aftonbönen vid vår äldsta dotter Magdalenas babysäng.

I och med att vi fick barn ändrade sig min bön från att handla om mig, till barnen, till Gunnar, och en dag upptäckte jag att bönen inte ens bara var en bön om hjälp, utan bönen hade börjat bli ett samtal med Gud. Gud blev allt mindre någon som skulle stilla min världsliga oro och uppfylla mina önskningar. Gud blev en trygghet och gav mig frid och lugn. Hos Honom kunde jag vila trygg.

I 25 år har jag som samtalsterapeut lyssnat på människor som kommit till mig i sorg, förtvivlan, ilska, maktlöshet, sjukdom men ytterst sällan i glädje. Många har förbannat Gud, anklagat Gud eller inte ens haft en Gud. Hos mig förstärktes min tro medan jag lyssnade, för jag såg hur människor utvecklades, kom till insikt och växte. Jag såg Guds verk i den som var villig att ta emot.

Nu närmar jag mig bönen på ett alldeles nytt sätt som kadett. Jag ser bönens makt och kraft. Jag har lärt mig att be hög, vilket jag aldrig gjort förut! Vid nyårsmötet på Örebro kår var det jag som predikade. Jag inbjöd till botbänken och många kom fram. Och för första gången gick jag fram och knä­böjde vid sidan om någon och frågade – får jag be med Dig? Och orden gav sig själva, orden fanns där. Efter en stund slutade jag förundras, ifrågasätta eller ens bry mig – jag bara var i orden som kom ur min mun. Och återigen fick jag se någon gå vidare i sitt liv med ny lyskraft runt sig.

Jag har läst mycket böner och om bönen under den här tiden, dels ur Stora bönboken och dels ur Drottning Silvias bönbok. Det som slagit mig är hur enkla och självklara orden är. Rakt på, inte tillkrånglade eller svåra, så fria från många av de fraser jag hör hos en del. Någonstans har det gjort att jag vågar, vågar be högt och be som jag ber. För bönen är min, rätt eller fel i andras ögon spelar ingen roll, för bönen är min och den bär mig.

För vart jag mig i världen vänder

står min lycka i Guds händer!

Ja visst, lyckan kommer, lyckan går,

men Gud, du förbliver Fader vår!