Jag konfirmerades, och som vuxen kan jag se, att prästen gillade varken tonåringar eller sitt jobb. Det mesta blev nog fel runt konfirmationsdagen, och ändå väckte den en längtan att få veta mer: Men jag fick vänta, ända till den dagen jag mötte min man, Gunnar. Han var – och är – så trygg i sin tro och i Frälsningsarmén. Vi började gå i kyrkan på söndagarna, och på ett och annat möte på olika kårer. Jag började läsa de böcker han la på mitt sängbord och en helt ny värld öppnade sig. Samtidigt som jag började forma min tro, mötte jag i mitt arbete präster, pastorer och officerare. Jag lyssnade och förändrades. En del tog jag avstånd ifrån i mitt innersta och tänkte att jag skulle göra det annorlunda och om andra tänkte jag – just så vill jag vara!

Med åren växte min längtan efter att få vara del av Fräls­ningsarmén och att bli delaktig i Guds ord! Jag längtade efter att få arbeta för och i Kristus och en dag var beslutet givet, det lättaste och det svåraste jag någonsin tagit. Lättast för att det är vad jag vill. Varje steg i beslutet och varje samtal som fört mig ett steg närmare officerskap har gett mig frid. Lättast för att det ger mig den ärlighet jag vill leva i. Svårast för att det ändrar så mycket i min tillvaro, vad gäller friheten att vara egen företagare, kontrollen över ekonomin och ovetskapen om vart mina steg ska ta mig.

Nu är jag kadett och mitt första halvårs fältpraktik gjorde jag på Örebro kår och mitt andra halvår på Söderkåren i Stockholm, där jag har glädjen att få fortsätta även i höst. Mina dagar handlar om att lära och åter lära. Som ganska nybliven soldat förundras jag över en del av det jag ser inom Frälsnings­armén. När min man kom till England på 60-talet och blev John Larssons assistent, fick han lära sig av honom att alltid ha med sig en liten svart anteckningsbok där han skulle skriva ner allt han inte förstod, sådant han ville ändra på eller inte tyckte var bra. Under åren som chefs­handledare på olika företag har både Gunnar och jag lärt ut samma läxa. Skriv ner och vänta tre månader innan du förändrar något, för då vet du varför du vill förändra och om det verkligen behövs. För det som kan verka hur snurrigt som helst kan ha den vettigaste anled­ningen – och tvärtom!

Min bok är inte svart utan rosa, men det går rätt bra det med. I den boken finns det anteckningar om det som är bra och det som är mindre bra. Och där finns vardagens helgon, helgon som finns på varje kår. Där är Ingvar Stenberg som i trettio års tid samlat in ca 140 000.- kr varje år till socialt arbete, Ingela Axelsson som samlar in kläder, pengar mm och tar till Lettland och barnhemmen där. Där finns massor av frivilliga i köket som ordnar allt från kokta ägg till goda soppor att servera till uteliggare och andra behövande. Där finns musikanter som spelar år efter år på café­musiken. De är alla soldater som gett sitt liv för sin kår. Som en av dem sa, jag blir så glad när jag blir tillfrågad – för då känner jag att jag behövs!

Och behövs gör de alla – för utan all dessa frivilliga skulle inte kåren överleva. Och ingen av dem gör det för tacket utan för glädjen att finnas där för varandra och glädjen i att vara behövd. Och både du och jag vet att dessa trogna eldsjälar finns på varje kår, och om varje kår och officer såg dem och tackade dem, skulle de bara bli fler – för inget sprider sig så som lyckan över att få vara en del i ett sammanhang.