Sökandet

Jag var på väg till ett helt vanligt arbetsmöte. Jag skulle presentera mitt första utkast till en broschyr för kyrkoavgiften, som nu kunde gå till Frälsningsarmén. Jag var väl förberedd och påläst. När jag kom upp till dåvarande chefsekreteraren, överste Gunnar Nilsson, för att diskutera texten i ­broschyren i min egenskap av konsult, tog han mig in i ett samtal jag aldrig upplevt förut.

Med ett lugn och en värme – och en klokhet som jag sedan förstått är typisk för Gunnar Nilsson – pratade han med mig. Jag minns inte om vi diskuterade broschyren, men jag minns andakten som blev. När jag återigen stod på gatan utanför kände jag att något inom mig hade förändrats. Jag var uppfylld av mötet. Jag gick hem och slog upp texterna han hade citerat ur Bibeln och jag började förstå vad Ordet kan betyda och att det kanske är ännu viktigare i vardagen än enbart på söndagarnas möten. Jag är än idag djupt berörd av den gudsnärvaro som var i rummet. Hos mig föddes en längtan efter varje nytt arbetsmöte med chefssekreteraren – för det fyllde mig.

Samma närvaro kände jag när jag lyssnade på en predikan av kommendör Freda Larsson. Det var inte de stora orden, utan hennes totala närvaro i predikan, som grep mig. Jag har under åren hittat min egen stil som föredragshållare, och en styrka har varit att jag vågat använda humorn, skrattet och varit intensiv. Nu fick jag lära mig att det lugna, starka och mjuka kan vara lika intensivt. Att en viskning når ut i hela rummet.

En som inte viskade eller höll tillbaka, var general John Gowans på Templet i Stockholm när han angav Frälsningsarméns uppdrag: Saving souls, making saints and serving a suffering humanity. När mötet var över, sa jag till min man, att vi borde gå oftare på Frälsningsarmén om mötena var så här! Jag förstod inte riktigt skrattet runt mig då, men nu efter många – och långa – söndagar förstår jag att det inte alltid är som när Gowans predikade. Men så det formade mig! Så det grep mig!

Mitt arbete som konsult, handledare för olika grupper och chefer inom bland annat Frälsnings­armén under tio år, krävde att jag satte mig väl in i organisationen och dess historik . Som ny, även om jag är ingift i en armésläkt, var det ett fascinerande lärande. Samtidigt som jag läste om Catherine och William Booth och det samfund de skapat, lyssnade jag på olika personer från Frälsnings­armén, alla i olika roller, men med en sak gemensamt – deras djupa engage­mang! För nästan alla som kom till mig i min egenskap av terapeut eller handledare, hade genom att ge sitt liv, sin glädje och vilja, till slut tagit just det – slut. Och deras mål var att återigen orka, att vilja, att se varje människa de mötte.

Jag vet inte hur många gånger jag gick hem efter arbetsdagens slut och tänkte på vad de berättat och ofta, ofta sa jag också till dem, att han eller hon skulle vara stolt över sin gärning. Så även om jag inte kan namnge någon, eftersom jag varken vill eller kan bryta det tystnadslöfte jag gett, så ska du veta, att du har påverkat mitt beslut till att bli officer. Alla ni som strävat efter att göra det bästa. Alla ni som gav ert liv utan att bli bittra. Alla ni som med er glädje och förmåga kunnat få andra att må bra – alla ni är mina förebilder – ni blir helgon i vardagen!

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter tryggheten och kärleken i Gud. Det var självklart för mig att Gud är god. Jag hade en egen ängel som kom till mig nästan varje kväll när jag var sju år. Vi talades vid länge, och ofta tröstade han mig. Min ängel hette Henrik och såg ut precis som en bokmärkesängel, och jag var väl inte alldeles nöjd med hans namn. En kväll frågade jag honom varför Jesus inte kom, och han sa att Jesus inte hade tid, utan att det var han som kom i stället. Ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått att Jesus alltid har tid – speciellt med ett litet barn! Jag läste min aftonbön varje kväll, då som nu. Men eftersom jag inte fick hjälp av någon visste jag inte hur jag skulle hitta in i tron.