Hennes texter är nakna och fulla av sorg, men ändå mer fyllda av glädje. Glädje över att ha hittat hem, hem till en levande tro.

En av killarna på stödboendet känner henne och vid andakterna på förmiddagarna tar han gärna med hennes skivor för att vi ska få lyssna. Texterna går rakt in i oss. Killarna öppnar sig och berättar sina livshistorier och andakten får djup och mening.

Carina Nyman har förlora allt, knarkat bort allt, känt slagen och förnedringen men för 14 år sedan bestämde hon sig för att bli kristen. Skillnaden var två sjuksköterskor i vården som levde som de lärde, de brydde sig, fanns där och såg Carina. Carina ville testa ”det där med Jesus” och steg för steg, oftast myrsteg! tog hon sig fram till drogfrihet och ett nytt liv. Hon talade länge om den frid och sinnesro hon fick samtidigt som hon kom till tro.

Carina kom till oss på Gnistan, och alla var välkomna: boende, härbärgesgäster, personal och vikarier. Vi hade, som man säger, ”tur med vädret”. Men mest tur hade vi med all den glädje och gemenskap som fanns mellan oss. Alla lyssnade och var med, enda störningen var att på ängen bredvid kom ett stort sällskap för att flyga luftballong. Ljudet från gasbrännarna överröstade Carina och hennes gitarrist då och då.

Men det som nyss var störande, blev till extra glädje. Budskapet på ballongen var – sinnesro!

Vi kände det som en hälsning från Gud.

 


Går det att resa i tiden? Var allt bättre förr?

Ja, efter helgen i Hillingdon strax utanför London kan jag bara svara ja.

Hillingdon kår firade 80 år och Gunnar fick en inbjudan att vara med. Redan då började resan längs Minnenas allé. Derek mötte oss, visade oss alla platser som kåren en gång varit stor på. Han berättade intensivt: där stod vi och spelade, där samlade vi pengar och där bodde den, liksom den. Namnen for som svalor genom luften.

Kommer du ihåg mig, Gunnar? frågade den klotrunda kvinnan. 46 år är rätt lång tid och att åldras kan ske olika. Andra var sig exakt lika som på de 100-tals fotografier som fanns i lokalen, möjligtvis var håret gråare, tunnare eller alldeles för ny- och starkfärgat.

Stoltast var kåren över att ha fostrat en general och John och Freda ledde, predikade, spelade och mindes till allas stolthet. ”Kapten” Larsson kallade fram sin assistent ”löjtnant” Granholm och damerna på de första raderna suckade av glädje – på samma sätt de gjort 46 år tidigare när de var flickor som beundrade de två unga officerarna.

Eftersom John var där njöt vi av hans musik och alla, jag lovar alla, kunde texterna. Och som alla sjöng i stämmor! Slöt jag ögonen var jag oändligt nära himlen.

Tack och tal var många och så fyllda av värme, glädje och sann tacksamhet till kåren, till människorna och till Gud. Och jag kan också bara tacka för all värme, all glädje, all vänlighet och ett fantastiskt välkomnande – så visar man vägen till Gud!

Jag grät en skvätt i morse. Framför mig på datorn kunde jag läsa texten, där stod precis det jag hade hoppats på, varje ord. Allt var och kändes rätt. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät en skvätt i går eftermiddag. Mötet hade gått över förväntan, jag blev hörd och det jag hade lovat gick att hålla. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät faktiskt en skvätt häromdagen också. Jag får ihop flytten tack vare att jag blev hörd. Jag framförde mina önskemål och jag fick den hjälp jag behöver. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Under den här våren har jag gråtit många skvättar, när huset såldes, kontraktet skrevs på nya lägenheten, när det ordnade sig med förråd, men också för saknade vänner, för elakheter, för tunga möten, för att jag känt mig så hjälplös!

Men så upptäcker jag, jag är inte hjälplös. Jag är buren, jag är omsluten, jag blir hörd. Och så, den underbara lättnaden när spänningen släpper.

Tack min skyddsängel!

Det är stort, dammigt och tungt.

Jag har älskat varje stund i huset. Gunnar har alltid sagt att jag haft två dockskåp, ett i skala 1:12 och ett i 1:1. Det är nog sant. Jag har pyntat, fixat och njutit, vardag som fest. Men nu, allt vi sparat med orden: vi tar hand om det, vi har stort hus – vad jag ångrar dem nu!

Varje dag fyller vi bilen – och det är en minibuss – med svarta säckar som ska till tippen. Vi ger bort massor till en av second-hand-butikerna i staden. Vi ger till vänner allt från snöslunga, gräsklippare till leksaker även för barn. Vi fyllde ett hyrt förråd med babysaker som bara inte går att kasta eller ge bort. De utflyttade barnen får kasse på kasse med sådant som är deras eller kan tänkas bli deras.

Och det var under Valborg jag upptäckte det, allergin, eller i alla fall en klar överkänslighet. Jag får utslag numera av orden: ja, men det kan vara bra att ha! Aldrig mer ”en-bra-att-ha”-sak i mitt hem!

 I alla fall det närmaste året.