Går det att resa i tiden? Var allt bättre förr?

Ja, efter helgen i Hillingdon strax utanför London kan jag bara svara ja.

Hillingdon kår firade 80 år och Gunnar fick en inbjudan att vara med. Redan då började resan längs Minnenas allé. Derek mötte oss, visade oss alla platser som kåren en gång varit stor på. Han berättade intensivt: där stod vi och spelade, där samlade vi pengar och där bodde den, liksom den. Namnen for som svalor genom luften.

Kommer du ihåg mig, Gunnar? frågade den klotrunda kvinnan. 46 år är rätt lång tid och att åldras kan ske olika. Andra var sig exakt lika som på de 100-tals fotografier som fanns i lokalen, möjligtvis var håret gråare, tunnare eller alldeles för ny- och starkfärgat.

Stoltast var kåren över att ha fostrat en general och John och Freda ledde, predikade, spelade och mindes till allas stolthet. ”Kapten” Larsson kallade fram sin assistent ”löjtnant” Granholm och damerna på de första raderna suckade av glädje – på samma sätt de gjort 46 år tidigare när de var flickor som beundrade de två unga officerarna.

Eftersom John var där njöt vi av hans musik och alla, jag lovar alla, kunde texterna. Och som alla sjöng i stämmor! Slöt jag ögonen var jag oändligt nära himlen.

Tack och tal var många och så fyllda av värme, glädje och sann tacksamhet till kåren, till människorna och till Gud. Och jag kan också bara tacka för all värme, all glädje, all vänlighet och ett fantastiskt välkomnande – så visar man vägen till Gud!