Det är stort, dammigt och tungt.

Jag har älskat varje stund i huset. Gunnar har alltid sagt att jag haft två dockskåp, ett i skala 1:12 och ett i 1:1. Det är nog sant. Jag har pyntat, fixat och njutit, vardag som fest. Men nu, allt vi sparat med orden: vi tar hand om det, vi har stort hus – vad jag ångrar dem nu!

Varje dag fyller vi bilen – och det är en minibuss – med svarta säckar som ska till tippen. Vi ger bort massor till en av second-hand-butikerna i staden. Vi ger till vänner allt från snöslunga, gräsklippare till leksaker även för barn. Vi fyllde ett hyrt förråd med babysaker som bara inte går att kasta eller ge bort. De utflyttade barnen får kasse på kasse med sådant som är deras eller kan tänkas bli deras.

Och det var under Valborg jag upptäckte det, allergin, eller i alla fall en klar överkänslighet. Jag får utslag numera av orden: ja, men det kan vara bra att ha! Aldrig mer ”en-bra-att-ha”-sak i mitt hem!

 I alla fall det närmaste året.

    Framför mig står ett 20-tal barn. De är klädda i glada starka färger. De är spända, pirriga och fulla med liv. Sångerna är väl inövade. Anna-Lena säger, tänk att de kan allting utantill! Klart det, tänker jag, de är så små så de kan troligen inte läsa. Deras röster är späda, men vi hör varje ord.

De sjunger om våren, om vänskap och Jesus. De sjunger om livet och jag rörs till tårar.

Det är väl en sak, att beröras av egna ungar, men andras – vad är det som de gör, som berör så?

Blodet rinner över hans ansikte, smärtan är total – min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hela jag berörs, hela jag känner smärtan trots att jag vet att det är en musikal jag tittar på med duktiga sångare och dansare – vad är det som de gör, som berör så?

Det är enkelt – de tror på vad de sjunger om, de tror på det som de gör och de är närvarande. De ger sig helt hän och äktheten når fram till mig i bänken.

Så vill jag predika, så vill jag vara – så vill jag beröra – genom äkthet och närvaro!
 

När jag började min blogg skrev en klok själ till mig – låt den nu inte bli en belastning! Så, sant! Och så lätt att falla i den fällan. Så lätt att känna, nu måste jag prestera.

I söndags var det en krönika av Andres Lokko i SvD som slutade: ”Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda lösningen. Precis som det faktiskt alltid har varit.”

Ja, precis så är det. Det spelar ingen roll om det är bloggen, predikan, en skoluppgift eller ett brev till en god vän – har jag inget att säga, blir det inget.

Det måste finnas något som trollbinder mig, engagerar mig, får mig nyfiken, för att jag ska lägga ner min själ i det.

Jag har just läst Annika Borgs bok, Bibeln på mitt sätt, och den grep mig. Sida upp och sida ner. Inte för att innehållet var så nytt för mig, utan för att jag fann en själsfrände. Annika Borg skriver om hur viktigt det är att diskutera tron, lära nytt, våga ifrågasätta, vara kritisk, bli totalt lycklig över det man läser, dvs ett totalt engagemang!

Jag saknar så oerhört ett öppet forum för att kunna diskutera trosfrågor utan kritik. Att få vrida och vända på frågeställningar, utan att hela tiden gardera eller försvara sig. Att ingen säger att den har sanningen, utan tanken får vara fri och därmed växa.

Ibland känner jag mig som vatten i någons hand. Så länge jag får vara där i den öppna handen ligger jag kvar, men när man sluter handen, då smiter jag ut mellan fingrarna.

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
 snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr’n skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommar’ns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig, och det är hjärtats lust,
och att få vara samman med varandra.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten.
Snart är den blommande sommarn slut.




Musik Erna Tauro
Text Tove Jansson











Så kom hösten, den vackra!

Och med den också vemodet. Min älskade rallarros har återigen bytt skepnad.
Och en ny skönhet stiger fram.

Det är i mångfalden som skönheten finns!





Det är när alla färger och sorter blandas, som vi häpnar över hur vackert det är




För cirka tio år sedan skulle vi inom en av stadens föreningar planera en soaré för välgörenhet. Några engagerade personer träffades hemma hos mig. Det var veterinären, en bankchef, kyrkoherden m f l. Vi samlades hemma hos mig och precis som jag börjat servera trattkantarell-soppan, ringde det på Mattias mobil. Det var hans hustru som sa att deras butik brann.

Mattias reste sig och sprang och jag tittade på de övriga och sa: borde vi inte gå med. Men alla ville äta den varma soppan och sa, han ringer om han behöver oss.

Och jag gick inte som värdinna heller. Än idag kan jag känna hur skammen kryper i kroppen. Hur kunde jag?

Nu brann det inte hos Mattias, det var en rökgenerator kopplad till larmet som fått fnatt, och han kom tillbaka och åt. Se där sa, de andra till mig, det var ju ingen fara.

Men jag bestämde mig för att aldrig mer göra så. Aldrig.

Fast det är inte heller lätt – framför mig på Östermalms tunnelbanestation gick en parant vacker kvinna. Klädedräkten var perfekt, med ett undantag. Hennes underkjol hängde under.

Så jag smög upp bredvid henne och viskade: ursäkta, men damens underkjol hänger under.

Hon vände sig om, tittade på mig med förakt och sa: hänger den i vägen för er!

Och så kände jag skammens rodnad återigen, fast nu på ett helt annat sätt…

Idag går det två vindar över Sverige – en iskall och en varm!

Fler och fler tar avstånd från främlingsfientlighet och ser,
att vi alla är Guds avbild, även om det inte är det ordvalet de väljer.
För om Gud är vår far, är alla våra syskon.

Alla är vår nästa!

Tänk sådan stolthet jag känner när jag hör och läser biskop
Eva Brunnes predikan från Riksmötets öppnande.
Tänk att så många vågar säga ifrån! Jag vågar! Vågar Du!

Jag har varit på ledardagar inom Armén och det har varit dagar fyllda av värme, bekräftelse, samtal och gudsnärvaro.

Vår ledare och kommendör talade om vilken hållning vi kan ta till livet och dess olika skeden. Han beskrev det ur hundens och kattens vinkel. Hunden börjar sin dag med: matte och husse vaknar – det bästa jag vet, mat – det bästa jag vet, promenad – det bästa jag vet, lek - det bästa jag vet, kel – det bästa jag vet osv, osv, osv. Katten däremot är fri, egensinnig och känner sig fången hos sina ägare.

Ganska snart började omgivningen retas med mig, för de tyckte att jag var den tydligaste hund de träffat. Men det är ju så, det är ju så roligt att arbeta – det är det bästa jag vet. Att möta människor – det är det bästa jag vet. Att göra nytta – det är det bästa jag vet. Att städa – det är det bästa jag vet. Att organisera – det är det bästa jag vet. Att plugga – det är bästa jag vet, att skriva predikningar eller på bloggen – det är det bästa jag vet, familjen – det är det bästa jag vet, vännerna – det är det bästa jag vet.

Det var helt fantastiskt att höra de olika andakterna, beskrivningarna om vad som händer på olika kårer. Det var fantastiskt att höra vår nye chefsekretare berätta om sitt liv och sin gärning. Det var fantastiskt att höra andakten om en liten flickas ingång in i Frälsis och hur den flickan växer upp till att bli Frälsis' Marlene Monroe… Det var fantastiskt att höra sången både från plattformen och från golvet. Allt detta var helt enkelt – det bästa jag vet!

Men det är klart att jag på vägen hem från Örebro började fundera på vilken sorts hund jag är.

Jag är ingen golden retriever som faller ihop i en alldeles för snäll hög – det är jag för vasstungad för. Jag är ingen jakthund – det är jag för lat för. Jag är ingen afghan – men det hade jag gärna varit, smal och förfinad. Jag är ingen schäfer – för det protesterar hela mitt engelska ursprung inför. Jag är ingen pudel – eftersom jag undviker allt vad politik innebär. Jag är nog en sorts terrier – envis!

Under hela min tonårstid fanns det hundar hemma. Mamma var hundtrimmare och jag fick alltid hjälpa till. Ta en allergitablett och håll hunden, var ordern. Och hålla innebar att hålla om nosen på de ilskna hundarna, så mamma inte blev biten eller hålla runt testiklarna så hunden inte satte sig . Hundar som trimmas, blir trimmade med knivar och mamma ville inte lämna ut en blodig hund – det var helt enkelt svårt att få betalt då. Blodiga döttrar gick bättre.

Men det är klart, skulle jag någonsin få frågan så där som du vet i intervjuer – kan du säga en okänd talang eller egenskap hos dig? – kan jag alltid säga. jag kan trimma airedaleterriers och klippa pudlar, bäst är jag på öron.

Nu hade vi också hundar under dessa år och då just airedaleterriers.
Och det hände faktiskt att någon sa att jag var lik Joczie eller Robin.
Mest berodde det på att vi hade lockigt brunt hår och lite för stor näsa.

Nu var det länge sedan jag hade hund och det beror helt enkelt på
 – att det inte är det bästa jag vet.

Häromkvällen kom en av mina väninnor för att lämna äpplen. Vi har inget äppelträd, bara ett paradisäppelträd och det är som räven skulle ha sagt – surt! Men fin gelé brukar det bli. Oftast färgar jag den ilsket grön med mynta i. Det är antagligen en av mina engelska gener som skapat detta behov.

Men tillbaka till väninnan. Hon kom köksvägen och när hon kom in blev hon helt stillastående, för i köket tog 12-åringen och 9-åringen hand om disken, torkade spisen och bordet. Hur får du dem att göra det? frågade hon. Och inte hjälpte mitt svar – jag lagade maten, 18-åringen dukade, så disken var deras.

Det fick mig att fundera – det är väl självklart att alla hjälper till i en familj? Nej, svarade alla de hemmavarande barnen. Och gör man det får man betalt. Betalt, för att göra sysslor hemma?

Minns du TV-serien Lilla huset på prärien? Laura Ingalls var alltid tvungen att göra sina sysslor innan hon fick leka. I det ingick barnvakt av småsyskon, ge djuren mat, sopning och läxläsning. Detta sågs som präktigheten själv. 

 

Men hur lär sig barn? Hur blir det när de själva får en familj? Vilken panik den dag de köper eget hus och inte kan. Hu för att alltid vara beroende av hantverkare eller inte veta om de gör rätt. Och hur orkar alla mammor och pappor om det är de som ska göra allt?

Vi har satt en ära i att alla barnen ska lära sig hur man t ex målar och underhåller ett hus, från grundarbete till slutfinish. Hur man städar och rensar det som inte behövs. Hur man stryker kläder. Det där med matlagning har gått si och så – en del är mindre begåvade på området…

12-åringen har fått hjälpa till att måla garagetaket i år. Han har fått hjälpa till med att tvätta taket, slipa, grundmåla med rostskyddsfärg. Roligast var ju så klart att slutligen rolla med svart färg och sedan titta ut på den svarta heltäckande ytan. Dessutom hade far och son väldigt kul medan de höll på, så roligt att ingen av oss andra begrep de interna skämten vid middagen sedan...

Barnarbete säger du – nej då inte alls: han fick inte betalt! I alla fall inte i pengar. Belöningen är att se resultatet och veta, att det där det har jag gjort!

 Foto: Carolina Granholm

Tidig morgon vid  sjön som omger skolan!

Allt går så fort. Det är så mycket information. Så många röster vill göra sig hörda.

Jag åker mycket tåg, väldigt mycket tåg. Ofta läser jag. Det är läxor, tidningar, skönlitteratur, fackböcker. Just nu läser jag mycket om övergrepp och lagtexter, eftersom jag ska revidera ett utbildningsmaterial som handlar om både sexuella och andra övergrepp.

Då och då lägger jag ner boken och bara låter tankarna gå. Jag tittar ut genom fönstret på tåget och egentligen ser jag väl inte ut, oftast bryr jag mig inte heller om spegelbilden som blir i rutan.

Men tankar bryts av kvinnor som pratar alldeles för högt om grannar, övervikt och elaka chefer. Det är tonårsflickor som fnittrar och ibland undrar jag varför de behöver en mobil, de hörs ju hur långt som helst ändå. Tonårskillarna knuffas och buffas. Männen skriver på sina datorer – varför måste knapparna låta så dant? En del skriver väldigt omusikaliskt – det blir ingen rytm i det. Talar de i mobilen handlar det om ”viktiga” möten.

Barnen stör mig mycket lite, men deras föräldrar. Har de sagt nej, låt det vara nej. Sluta slå med bordet, säger pappan. Sluta slå då! Men inte slutar barnet slå och inte slutar pappan tjata.

Igår på tåget satt en medelålders herre bakom mig. Han lyssnade på sin kvinnliga granne, granne både i stolen bredvid och hemma. Hon berättade om sin sjukdom – i detalj! Efter en halvtimme började mannen trumma med sin vänsterhand på bordet framför sig, dvs mitt ryggstöd. Inte sa jag till.

Men mina tankar var brutna. Inte mycket till eftertanke.

Fast klockan var sen när jag kom hem i Arboga från Stockholm, bestämde jag mig för att Gunnar och jag skulle gå ut en stund i skogen. Vi tog svampkorgarna med och nu blev det tid för tankar. I vår Herres natur finns ljuden som tillåter tankar! Kanske inte så stora eller märkvärdiga, men varma och mjuka!

Och svampsmörgåsen var inte så dum den heller!