Vi satt på golvet i ring, åtta barn och jag. Jag hade just ställt frågan: Hur ser Jesus ut?

Bruna ögon och lockigt hår, mörkt skinn, svarade alla. Hade han inte blå ögon, frågade jag. Nej, sa alla barnen med eftertryck. En sa: var han inte från Afrika? Nja, från Mellanöstern och det ligger i Asien. Fast Afrika är inte så långt ifrån.

 

Jag spred ut ett 20-tal bilder på Jesus. Barnen hjälpte mig. Där fanns alla sorters bilder, bilder från ikoner, från typiska vykort med Jesus på, grekiska mosaikansikten av Jesus, en helsvart korsfäst Jesus, amerikanska Jesus-bilder, da Vincis nattvarden osv. Barnen studerade dem noga. Vi talade om från vilket land bilden kunde vara. Den är indisk, sa en pojke. Men du, finns det ingen kinesisk Jesus?

 

Aldrig har det varit så tydligt för mig att vi ÄR Guds avbild. För barnen var det självklart. 

 

Så bad jag barnen välja ut den eller de bilder som såg ut som Jesus. Först tog man bort den svarta Jesus och konstaterade, att så såg nog Jesus ut i Afrika, men inte här. Logiken är klockren. Därefter alla ”Jesusar ” som var fula. Inga statyer fick godkänt och inte heller bilder där han hade för kort hår.

 

Till slut låg det 6 bilder av en vacker mild Jesus omgiven av barn, änglar eller lamm. En av pojkarna berättade att Jesus alltid hittade alla lamm som sprang bort.

 

Självklart avslutades söndagsskolan så, som vi vuxna gillar att göra det – vi ritade Jesus, även jag – barn kan verkligen övertala! Fram växte de vackraste Jesusar jag någonsin sett. Det var Jesus på korset med blod och tårar, hjärtan med texten: Jesus är bäst! till ett alldeles ensamt lamm – ett lamm som Jesus alltid hittar…

 

Och nu vet jag varför han sa – låt barnen komma till mig!

 

 

Mitt under det kyrkomöte som skulle fastställa den nya kyrkohandboken, upptäckte man, att man hade glömt att skriva en modern bön att använda vid barn­dop. De församlade biskoparna såg sig runt, upptäckte Martin Lönnebo, som försökte göra sig osynlig i ett hörn.  Eftersom han var både författare och skald, fick han i uppdrag att skriva en ny dops­bön. En bön man skulle kunna fastställa dagen efter.

 

Sent på kvällen fick han ett rum med ett bord, en stol, en skriv­maskin, ett helt paket A4-ark med papper och en back Ramlösa. På väg till frukosten nästa dag smög kyrkomötessekreteraren in för att se nattens skörd.

 

Mitt i ett hav av hopknycklade vita ark över hela golvet stod stolen, bordet med skrivmaskinen, men ingen Lönnebo.  I maskinen satt ett papper med en rad: Käre Fader, kom till detta våta vatten! – inget mer.

 

Bilden av den bedjande biskopen och poeten är tydlig: här kom ingen inspiration den natten.

 

Precis så kände jag när jag satt och stirrade på rubriken jag fått av kårledare att predika över: "Vad säger Gud om dubbdäck på Hornsgatan?"

 

Gud – dubbdäck?

 

Tankarna gick vidare, men inte direkt om ämnet. Har Gud humor? Vi vet hur arg han kan bli, att han visar när han är nöjd, men humor? Fast tittar vi på hur vi människor beter oss, måste han ha humor för att överleva – eller snarare för att vi ska överleva. Nu tror jag inte direkt han gapskrattar när han ser oss, men han måste då och då lägga huvudet på sned och le förundrat över alla idiotiska saker vi kommer på. Och han måste känna stor förundran över att vi hanterar olika frågor genom att se bara ett perspektiv i taget – hur skulle han kunnat skapa världen om han gjort så?

 

I en genomtänkt tro finns förmågan att skilja ut gränser och sätta gränser, att se hela sammanhang i det som framträder som motsatser, och att man kan leva med paradoxer. En genomtänkt tro handlar om etik. Man inser att verkligheten och tron är komplicerade, och att även sådana begrepp som inte synes gå ihop med varandra, faktiskt gör det.

 

Begreppet Gud är sådant. Gud både finns i världen och är avskild från den. Gud är både allsmäktig och begränsad. Jesus är både Gud och människa. Man kan se, uttrycka och hålla samman motsatserna.  Men dubbdäcken, hur kommer de in i den genomtänka tron? Tror jag ens på dubbäck?

 

Gud – dubbdäck?

 

Bilar, motorcyklar – ja, det kanske är en vinkel? Den nya Bikers-Bibeln för motorburen ålderdom är det något?  Till allas sorg fick den inte heta Hjulevangeliet. Nä, fel vinkel – tillbaka till ämnet, igen!

 

Gud – dubbäck?

 

Känslan i magen är inte bara paniken om hur jag ska hitta något i Bibeln om dubbdäck, utan den är också blandad med känslan av att man, återigen, inte tänker på hela perspektivet. Självklart ska vi tänka på miljön.

T o m påven talar om detta. I årets nyårstal vände sig påven med ett fredsbudskap till världens alla regeringar och alla människor av god vilja. Benedictus XVI:s budskap är starkt påverkat av miljöfrågor. Han talar om ett radikalt ekologiskt tänkande och global solidaritet. Hans tema är Om du vill bygga fred, skydda skapelsen! Skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk. Det förbund som finns mellan människan och miljön, avspeglar Guds skapande kärlek, från vilken vi har vårt ursprung.

 

Gud – dubbdäck?

 

Jag fick ett litet häfte till hjälp inför min predikan om hur man tänker bibliskt om klimatförändringen, skrivet av Richard Bull. Mycket tänkvärt fanns i det. Bland annat stod det att Jesus inte gör någon specifik hänvisning till klimatförändring. Kan det möjligtvis bero på att frågan inte var särskilt aktuell då?

 

Om nu Gud har en plan för allt, ser han då vad som kommer att hända? Hur mycket av allt som händer består av att vi har vår fria vilja – dvs frågan är sammansatt och paradoxal. Men vi vill så väl, vi vill göra nytta. Även jag sopsorterar, även på McDonalds, fast jag vet att sopbilen som kommer och hämtar allt det jag och andra sorterat, slänger allt i samma svarta hål i bilen. Jag byter ut alla glödlampor till lågwatt trots att de får mig att famla i mörker och innehåller kvicksilver och att det snart kommer nya varningar för miljön p g a dessa. För jag vill vara rädd om Guds skapelse. Jag vill vara en del av den, vårda den så långt jag kan.

 

Om vi nu är de som ska härska över allt, beskydda allt och vårda allt – då är vårt ansvar enormt! Så vi måste tänka både en och två gånger, speciellt när det är svårt och kräver att vi kliver av vår egen bekvämlighet. För tar vi oss rättigheter har vi också skyldigheter.

 

För som psalm 8 säger:

 

Du gjorde människan nästan till en gud

med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk

allt la du under hans fötter:

får och oxar, all boskap

och markens vilda djur,

himlens fåglar och havets fiskar,

allt som vandrar havets stigar.

 

Det här ansvaret för oss tillbaka till den mogna tron och den kristna etiken. Det avgörande för om mitt ställningstagande ska vara rätt och etiskt är inte om det är värdefullt och gott för Guds skapelse samtidigt som det är lönsamt eller bekvämt för mig. Då är det fortfarande en vanlig fråga om egennytta.

 

Nej, det som gör det till en fråga om etisk mognad är, om det är värdefullt och gott för Guds skapelse trots att det är besvärligt, dyrare eller obekvämare för mig – och att jag väljer det ändå.

 

Är det detta som även David menar i den 8:e psalmen – att härska över naturen och tekniken kräver ibland av oss att vi gör det goda trots att det inte är enkelt, kul eller lönsamt för oss själva, men gör det för att vårda Guds skapelse!

 

Årets första snö! Och ja, jag kör på dubbdäck - bor man på landet gör man det!  

Så blev det höst i trädgården! Allt ska plockas in och allt tar ny skepnad. I dagens tidning fanns Bergelins teckning om hösten med texten: att beskriva hösten är som en akvarellmålning på Medborgarskolan. Men vackert är det, oändligt vackert!













































Krassen är tagen av frosten. Dags för mossa, gran och tall. Snart kommer snön!

Välkommen är varje årstid, liksom kär vän!

I söndags predikade jag över det ämne jag fått av kårledaren: Gräv där Du står! Och det har gjort att jag måste tänka igenom var jag står. För var jag står har den senaste tiden känts oerhört aktuellt. Vet Du alltid var Du står? Eller står för?

 

I mitt liv är det just nu så, att jag ofta står på ett gungfly. Ett gungfly är myrmark som flyter på vatten eller lös gyttja. Oftast kan man, tack vare rotsystemens seghet, gå på gungflyn, även om man brukar sjunka lite.

 

Ett helt vuxenliv har jag sökt Gud, lyssnat, läst och frågat. Så jag har försökt förstå och välja en väg. Och den väg jag har valt är att utgå från William och Catherine Booths tankar om vår väg till Gud. Det är ett val som gör att jag får fastare mark under fötterna när det blåser runt mig.

 

När det t ex gäller sakramentena, var både Catherine och William Booth övertygade om att både dopet och nattvarden inte behövdes, speciellt som de inte kunde finna något påbud om dessa sakramenten i NT. Booth rensade bort utanverket så att ingen skulle förledas att tro att någonting annat än människans uppriktiga bön ger helgelse! Det handlar om den personliga upplevelsen och vi behöver inte gå via ombud. Du och jag – alla – har direkttillgång till Gud och därför behövs inga sakramenten! Ingen ska stå utanför. 

 

Arton år efter att Frälsningsarmén hade startat, meddelade Booth att varken Guds ord eller Guds Ande krävde dessa ceremonier, och därför var det fel att kräva att man skulle delta i dem för att kunna få gemenskap med Gud. Och det är denna direktkontakt som gör, att jag finner Frälsningsarmén så rätt, så riktig i sin grund, även när omgivningen hävdar sin egen storhet och sin egen förmåga att ha den enda rätta kontakten med Gud.

 

Gud kräver inga sakramenten. Hans budskap är klart och tydligt, du ska älska din nästa såsom dig själv. Du ska leva i kärlek och med varje del av dig ska du vara kristuslik i tanke, bön och gärning. Ja, hela nya testamentet handlar ju om detta. Vi är alla lika mycket värda, vi är alla Guds barn och ingen, ingen ska fördöma den andre. Du ska älska din nästa! Och alla är din nästa.

 

Återigen behöver vi påminna oss om det! Att fördöma andra och deras tro, hudfärg, sätt att vara – det handlar om högmod och att tro sig om att vara förmer. Men tänk, vilken ”lycka” att tro att man hittat den enda sanningen!

 

Det är tur att Gud är större än vad vi vill göra honom till. Blaise Pascal (fransk matematiker, fysiker och religiös skriftställare) sa: Det finns tillräckligt mycket ljus för dem som vill se och tillräckligt mycket mörker för dem som är av en annan uppfattning.

                                      

                                                                                        

 

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom, trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
 snart är den blommande sommarn slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr’n skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.

Nu blåser storm därute och stänger sommar’ns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig, och det är hjärtats lust,
och att få vara samman med varandra.

Skynda dig, älskade, skynda att älska.
Dagarna mörknar, minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten.
Snart är den blommande sommarn slut.




Musik Erna Tauro
Text Tove Jansson











Så kom hösten, den vackra!

Och med den också vemodet. Min älskade rallarros har återigen bytt skepnad.
Och en ny skönhet stiger fram.

Det är i mångfalden som skönheten finns!





Det är när alla färger och sorter blandas, som vi häpnar över hur vackert det är




För cirka tio år sedan skulle vi inom en av stadens föreningar planera en soaré för välgörenhet. Några engagerade personer träffades hemma hos mig. Det var veterinären, en bankchef, kyrkoherden m f l. Vi samlades hemma hos mig och precis som jag börjat servera trattkantarell-soppan, ringde det på Mattias mobil. Det var hans hustru som sa att deras butik brann.

 

Mattias reste sig och sprang och jag tittade på de övriga och sa: borde vi inte gå med. Men alla ville äta den varma soppan och sa, han ringer om han behöver oss.

 

Och jag gick inte som värdinna heller. Än idag kan jag känna hur skammen kryper i kroppen. Hur kunde jag?

 

Nu brann det inte hos Mattias, det var en rökgenerator kopplad till larmet som fått fnatt, och han kom tillbaka och åt. Se där sa, de andra till mig, det var ju ingen fara.

 

Men jag bestämde mig för att aldrig mer göra så. Aldrig.

 

Fast det är inte heller lätt – framför mig på Östermalms tunnelbanestation gick en parant vacker kvinna. Klädedräkten var perfekt, med ett undantag. Hennes underkjol hängde under.

 

Så jag smög upp bredvid henne och viskade: ursäkta, men damens underkjol hänger under.

Hon vände sig om, tittade på mig med förakt och sa: hänger den i vägen för er!

 

Och så kände jag skammens rodnad återigen, fast nu på ett helt annat sätt…

 

Idag går det två vindar över Sverige – en iskall och en varm!

Fler och fler tar avstånd från främlingsfientlighet och ser,
att vi alla är Guds avbild, även om det inte är det ordvalet de väljer.
För om Gud är vår far, är alla våra syskon.

Alla är vår nästa!

 

Tänk sådan stolthet jag känner när jag hör och läser biskop
Eva Brunnes predikan från Riksmötets öppnande.
Tänk att så många vågar säga ifrån! Jag vågar! Vågar Du!

 

Vem gör intryck, vem stannar kvar i Dig? För mig är det ofta den som har en historia. Varje människa är en berättelse, skrev Clarence Crafoord.

 

Sedan finns det andra möten, som t ex föräldramöten. Med fyra barn har jag varit på
m-å-n-g-a. Där sitter jag på en hög, alldeles för liten, stol. På tavlan står kvällens dagordning, snyggt skriven med en lärarinnas handstil. Några punkter finns alltid med: Klassföräldrar och Klassresa.

 

När det gäller klassresan handlar det om Liseberg, Gröna Lund eller kanske något kulturellt som barnen inte vill ha. Men där beskrivs också en annan form av klassresa, den flera av oss gör i livet.

 

Så kommer paniken över hur ska vi få ihop 24 000.- kr? För det är vad man beräknar att resan kostar. 1 000.- per barn. Det här är absolut vansinne.

 

På kontot finns 1 800.-, det är allt. Nu ska vi sälja korv. Varje korv ska säljas för 160.-kr och varje barn ska helst sälja 7 st. I min mage vrider sig oron. Vi har ingen släkt i närheten, vi har inga arbetsplatser vi kan sälja på. Förra året köpte jag tre och gav bort i julklapp, 480.- som jag egentligen inte hade. Sonen sålde minst och fick sälja bland lärarna så att hans statistik inte blev sämre än de andras. Hur ska jag nu rädda dottern?  I synnerhet i år…

 

Så kommer nästa steg i vår, när klassen ska ut på resan och då kommer min panik över allt som kan hända. Det är en stökig klass och många gillar att retas, knuffas och utmana: är du rädd, eller?

 

Jag önskar man gjorde något meningsfullt, åkte till Birka och lärde sig något, Vasa-museet eller Tom Tit, men nej, det ska vara lek- och busland, tivoli eller liknande.

 

Tråkmåns, kanske Du tänker. Okej då, men ska jag nu betala orimliga summor borde det väl leda till någon förkovran?

 

Nej, något egentligt möte mellan människor blir det inte i klassrummet. Vi är alla väldigt tysta, fröknar pratar hela tiden och tio minuter innan mötet ska vara slut, frågar de: är det någon som har några frågor?

 

Och inte vågar jag då fråga: nästa föräldramöte, kan ni inte bara skicka ut informationen till oss i stället? Och om vi nu ändå måste köpa korven själva, kan vi inte bara betala direkt till barnets resa? Och snälla rara, vad är det för roligt med att bli åksjuk på Gröna Lund? Men jag förblir tyst.

 

Så det är bara att konstatera, jag är en tråkmåns och fegis – i alla fall i klassrummet.