Det är stort, dammigt och tungt.

Jag har älskat varje stund i huset. Gunnar har alltid sagt att jag haft två dockskåp, ett i skala 1:12 och ett i 1:1. Det är nog sant. Jag har pyntat, fixat och njutit, vardag som fest. Men nu, allt vi sparat med orden: vi tar hand om det, vi har stort hus – vad jag ångrar dem nu!

Varje dag fyller vi bilen – och det är en minibuss – med svarta säckar som ska till tippen. Vi ger bort massor till en av second-hand-butikerna i staden. Vi ger till vänner allt från snöslunga, gräsklippare till leksaker även för barn. Vi fyllde ett hyrt förråd med babysaker som bara inte går att kasta eller ge bort. De utflyttade barnen får kasse på kasse med sådant som är deras eller kan tänkas bli deras.

Och det var under Valborg jag upptäckte det, allergin, eller i alla fall en klar överkänslighet. Jag får utslag numera av orden: ja, men det kan vara bra att ha! Aldrig mer ”en-bra-att-ha”-sak i mitt hem!

 I alla fall det närmaste året.