Då och då måste jag påminna mig om vad som är viktigt och vad som har betydelse. Jag älskar Dig, mamma! Barnens kärlek och kärleken till barnen – det är viktigast! Jag älskar Dig, säger Gunnar. Kärleken till min man och från honom – det är viktigast!

Att Gud finns där och omsluter oss, beskyddar oss, hjälper oss i svåra stunder – det är viktigast!

Att göra nytta, se andra, vara rädda om andra, bry mig – det är viktigt! För mig är det viktigt att när jag lägger mig om kvällen, veta inombords att jag funnits där för någon. Det handlar inte om att jag behöver skrika ut det för världen eller slår mig för bröstet.

Det handlar om att jag har använt de gåvor jag fått av Gud och gjort något bra av dem. I de absolut flesta fallen kan jag aldrig berätta om vem jag talat med, vad vi talat om eller hur jag sett hur en person gått vidare i sin utveckling. Så min glädje sker i tysthet och i tacksamhet mot Herren.

Så trots att jag vet vad som är viktigt, blir jag ändå så ledsen över att andra dömer och fördömer mig. Att de tar sig rätten att kritisera mig och göra sig själva till norm. Det kommer ständigt att finnas människor som tror annorlunda än jag, ber på andra sätt, kan mer eller mindre. Min önskan är att de ska respektera den jag är. När någon tror sig ha den enda sanningen – det blir i min värld skrämmande!

 

Meddelande från Carolina på tavlan som vi skriver upp allt som tagit slut och behöver handlas - och då och då viktiga meddelande till varandra! De viktigaste meddelandena i världen!

I två dagar har jag försökt hinna i fatt. Jag har varit borta sex dagar i sträck, först på skolan och därefter deltog jag i en kurs som lite lärare men mest som iakttagare för att lära. Tiden nu handlar om gudstjänster som ska förberedas, en predikan som ska skrivas, en power-point som ska utformas (och det för första gången), läxor som ska läsas och svaras på.

Till slut blev huvudet bara fullt, överfullt, så jag gick en promenad över staden.

Jag älskar hösten, den klara luften, färgerna på löven.
Jag är barnsligt förtjust i att plocka kastanjer.
Jag fyller fickorna med dem -  mjuka, lena och bruna.
Jag fyller skålar med dem och bara njuter.

Allt är bara så vackert!

Vad betyder musiken och sången i själavården? Först tyckte jag uppgiften, som vi fick på officersskolan, var svår. Skulle jag någonsin använda en psalm eller sång så i samtalet med en medmänniska?  Då föll min blick på det program vi fått vid vår väns begravning. Det var ju musiken som berört mig och texterna till melodierna!

Hans yrke var revisorns, men det var som musiker han var lycklig. I timmar kunde han berätta om Evert Taube, som han beundrade. Eller den gången vi kom för att prata bokslut och i stort sett bara talade om Disneys musik

När prästen citerade Taubes Fragancia:

”Himmel! Du kom ändå till blomsterbädden!

Månen går ned. Gitarren tystnar här.”

och vi såg ut över blomsterhavet runt kistan och mindes alla de gånger vi hört hans gitarr, började samtidigt en gitarr spela på orgelläktaren och jag lovar, alla 250 personerna i kyrkan grät.

Under åren har musiken berört oss, tröstat oss och hjälpt oss gråta eller skratta. Första gången jag verkligen tänkte på hur viktig musiken var, och då speciellt för de anhöriga, var efter Kista-olyckan, när en många ungdomar från Kista omkom i Norge. The Final Countdown spelades på flygel, så ungt och tufft – och så oändligt vackert och rätt!

Jag vet inte hur många gånger jag hört en kantor säga att det eller det inte passar vid en begravning. I Arboga fanns det under en lång tid en lista med musik att välja ifrån, musik kyrkomusikern tyckte passade. Passade för vem? Och i grannförsamlingen fanns inte Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig! med på deras lista, ”eftersom den är en kvällspsalm”!

Gunnar blev ombedd att sjunga Blott en dag på en begravning. Det är inte en av mina favoriter och jag frågade pianisten om den inte gick att ”jazza upp” den lite. Det svängde bra till slut, men när begravningen kom, bestämde sig Gunnar och pianisten för att ta det på det vanliga sättet. Efteråt kom dottern till den avlidna fram och sa ”precis som mamma hade velat höra den”. Jag lärde mig läxan då…

Ungdomar idag lyssnar jämt på musik. Ibland tycker jag att det låter hemskt. Jag klagade på musiken som strömmade ut ur tonåringens rum. Kom, sa hon, kom och lyssna på Håkan Hellströms text om att Jag är kär i en ängel. Och det gjorde jag. Den är fantastisk! Så lätt det är att spärra bara för att man inte begriper:

Jag är kär i en ängel
Hon ser rakt igenom mig
och det verkar som solen aldrig når
längre än dit min Natalie går

Vid julen berörs vi av sånger vi hört förut. Vi minns barndomen, känslan och lukter. Om Du sjunger på ett ålderdomshem märker Du att även den mest förvirrade skiner upp när han känner igen melodin. Musiken öppnar minnet, precis som gamla foton kan göra. En av soldaterna hämtar en av de riktigt dementa till cafémusiken. Han minns inte vilka de andra är, men när han leds fram till pianot, spelar han med samma kraft som förut – och minns alla melodier!

Musiken helar och läker. Musik gör allting levande och behövs för att skapa en stämning. Musiken finns från det Du sjunger för babyn i magen, vid barnvälsignelsen, bröllopet, fester och till begravningen. Och det är vad texten och musiken betyder för Dig som är det viktiga.

Inom terapin använder man sig av musik rätt ofta, just av detta skäl, att det väcker minnen.

I mitt vittnesbörd, när jag blev soldat, sjöng Gunnar nedanstående, och det är det budskap jag så innerligt tror på:

Om Du och jag kan vara vänner

och dela med oss av vårt bröd

och om vi jordisk ömhet känner

och räcker ut vår hand till stöd

Hur mycket mer skall ej vår Fader

i kärlek ge förlåtelse

Hur mycket mer?

Texten av John Gowans och musiken av John Larsson, How much more ur musikalen Take Over Bid. Denna sång har vi hade vi på vårt bröllop, barnens dop och kommer att ha på våra begravningar. För musiken uttrycker det vi känner!

Det finns ögonblick när Gud är extra närvarande, eller snarare när man öppnar sig så att man ser Gud.

Ett sådant ögonblick är när man tittar ner i en nyfödds ögon. Det är som att du ser all vishet, kärlek och närhet. Jag vet vem du är, säger blicken. Jag vet allt.

Fyra gånger har jag fått uppleva detta, lika fantastiskt varje gång. Magdalena, min förstfödda, låg i min famn och jag tittade på henne som alla nyblivna föräldrar, tio fingrar, tio tår, så rysligt lik mig – och så var det den där blicken!

På vägen hem från BB såg vi hur hon fäste blicken på lamporna utanför bilen och följde gatlyktorna i novembermörkret. Så liten, så underbar – ett Guds underverk!

Magdalena, liksom alla våra barn, är vår stolthet, vår glädje! Bortsett från all annan jämförelse, måste det vara så Gud ser på sin skapelse, sina barn.

I söndags fick vi uppleva ett av dessa ögonblick av närheten till Gud, när Magdalena blev civilmedlem på Uppsala kår. En härlig kår där hon får dela den gemenskap, den värme och den glädje det är att vara ett Guds barn inom Frälsningsarmén. En kår fylld av varma och fina personer som öppnat sin famn för henne, och för oss som föräldrar blir det en extra trygghet att veta att hon hör hemma där.

Att Gunnar och jag är stolta, det är det ingen tvekan om. Men tittade man riktigt noga bakom mig när jag stod vid talarstolen och vittnade, så stod det flera där som ville vara med på denna högtidsdag.

Där fanns farmor Birgit och farfar Wiktor som är så stolta i sin himmel. Tittade man noga såg man hur Birgit med bonnetten på huvudet lade det på sned och sa: Gud välsigne Dig mitt barnbarn.

Men där stod fler. Där fanns August Granholm, Magdalenas farfars far, fanjunkarn, i sin soldatuniform från 1891, tillsammans med sin Anna. Han var möjligtvis lite besviken över att hon inte blev scout också, men mest var han stolt över att det finns en fjärde generationens Granholm inom Armén. Att arvet förs vidare.

Vi vet aldrig vad Herren har lagt i Magdalenas väg. Men vart hon än går, är vi så stolta! Gud välsigne Dig mitt barn!

 


Just hemkommen från BB, november 1989.

Jag har varit på ledardagar inom Armén och det har varit dagar fyllda av värme, bekräftelse, samtal och gudsnärvaro.

Vår ledare och kommendör talade om vilken hållning vi kan ta till livet och dess olika skeden. Han beskrev det ur hundens och kattens vinkel. Hunden börjar sin dag med: matte och husse vaknar – det bästa jag vet, mat – det bästa jag vet, promenad – det bästa jag vet, lek - det bästa jag vet, kel – det bästa jag vet osv, osv, osv. Katten däremot är fri, egensinnig och känner sig fången hos sina ägare.

Ganska snart började omgivningen retas med mig, för de tyckte att jag var den tydligaste hund de träffat. Men det är ju så, det är ju så roligt att arbeta – det är det bästa jag vet. Att möta människor – det är det bästa jag vet. Att göra nytta – det är det bästa jag vet. Att städa – det är det bästa jag vet. Att organisera – det är det bästa jag vet. Att plugga – det är bästa jag vet, att skriva predikningar eller på bloggen – det är det bästa jag vet, familjen – det är det bästa jag vet, vännerna – det är det bästa jag vet.

Det var helt fantastiskt att höra de olika andakterna, beskrivningarna om vad som händer på olika kårer. Det var fantastiskt att höra vår nye chefsekretare berätta om sitt liv och sin gärning. Det var fantastiskt att höra andakten om en liten flickas ingång in i Frälsis och hur den flickan växer upp till att bli Frälsis' Marlene Monroe… Det var fantastiskt att höra sången både från plattformen och från golvet. Allt detta var helt enkelt – det bästa jag vet!

Men det är klart att jag på vägen hem från Örebro började fundera på vilken sorts hund jag är.

Jag är ingen golden retriever som faller ihop i en alldeles för snäll hög – det är jag för vasstungad för. Jag är ingen jakthund – det är jag för lat för. Jag är ingen afghan – men det hade jag gärna varit, smal och förfinad. Jag är ingen schäfer – för det protesterar hela mitt engelska ursprung inför. Jag är ingen pudel – eftersom jag undviker allt vad politik innebär. Jag är nog en sorts terrier – envis!

Under hela min tonårstid fanns det hundar hemma. Mamma var hundtrimmare och jag fick alltid hjälpa till. Ta en allergitablett och håll hunden, var ordern. Och hålla innebar att hålla om nosen på de ilskna hundarna, så mamma inte blev biten eller hålla runt testiklarna så hunden inte satte sig . Hundar som trimmas, blir trimmade med knivar och mamma ville inte lämna ut en blodig hund – det var helt enkelt svårt att få betalt då. Blodiga döttrar gick bättre.

Men det är klart, skulle jag någonsin få frågan så där som du vet i intervjuer – kan du säga en okänd talang eller egenskap hos dig? – kan jag alltid säga. jag kan trimma airedaleterriers och klippa pudlar, bäst är jag på öron.

Nu hade vi också hundar under dessa år och då just airedaleterriers.
Och det hände faktiskt att någon sa att jag var lik Joczie eller Robin.
Mest berodde det på att vi hade lockigt brunt hår och lite för stor näsa.

Nu var det länge sedan jag hade hund och det beror helt enkelt på
 – att det inte är det bästa jag vet.

Häromkvällen kom en av mina väninnor för att lämna äpplen. Vi har inget äppelträd, bara ett paradisäppelträd och det är som räven skulle ha sagt – surt! Men fin gelé brukar det bli. Oftast färgar jag den ilsket grön med mynta i. Det är antagligen en av mina engelska gener som skapat detta behov.

Men tillbaka till väninnan. Hon kom köksvägen och när hon kom in blev hon helt stillastående, för i köket tog 12-åringen och 9-åringen hand om disken, torkade spisen och bordet. Hur får du dem att göra det? frågade hon. Och inte hjälpte mitt svar – jag lagade maten, 18-åringen dukade, så disken var deras.

Det fick mig att fundera – det är väl självklart att alla hjälper till i en familj? Nej, svarade alla de hemmavarande barnen. Och gör man det får man betalt. Betalt, för att göra sysslor hemma?

Minns du TV-serien Lilla huset på prärien? Laura Ingalls var alltid tvungen att göra sina sysslor innan hon fick leka. I det ingick barnvakt av småsyskon, ge djuren mat, sopning och läxläsning. Detta sågs som präktigheten själv. 

 

Men hur lär sig barn? Hur blir det när de själva får en familj? Vilken panik den dag de köper eget hus och inte kan. Hu för att alltid vara beroende av hantverkare eller inte veta om de gör rätt. Och hur orkar alla mammor och pappor om det är de som ska göra allt?

Vi har satt en ära i att alla barnen ska lära sig hur man t ex målar och underhåller ett hus, från grundarbete till slutfinish. Hur man städar och rensar det som inte behövs. Hur man stryker kläder. Det där med matlagning har gått si och så – en del är mindre begåvade på området…

12-åringen har fått hjälpa till att måla garagetaket i år. Han har fått hjälpa till med att tvätta taket, slipa, grundmåla med rostskyddsfärg. Roligast var ju så klart att slutligen rolla med svart färg och sedan titta ut på den svarta heltäckande ytan. Dessutom hade far och son väldigt kul medan de höll på, så roligt att ingen av oss andra begrep de interna skämten vid middagen sedan...

Barnarbete säger du – nej då inte alls: han fick inte betalt! I alla fall inte i pengar. Belöningen är att se resultatet och veta, att det där det har jag gjort!

 Foto: Carolina Granholm

Idag är det min lediga dag. Solen skiner och det är underbar höst ute. Luften är som kristall. Tidigt i morse skjutsade vi yngsta dottern till stallet. Gunnar och jag hade lastat in våra bärplockare och två hinkar. I 20 års tid har vi bott här i staden, men aldrig hittat ett lingonställe. Men nu hade dottern sagt, att hon sett en massa lingon när hon var ute och red förra helgen.

Vi följde den av hästar hårt upptrampade stigen. Och där fanns de – lingonen! Skogens röda guld. Inom en timme hade vi plockat 8 liter, den gräns jag satt för vad jag skulle kunna hinna ta rätt på. Jag ska ju också koka gelé av fläderbären efter blommorna, som inte blev saft i våras. I morgon ska jag också ta med äppel- och rabarberpaj till kåren, då vi har knytkalas.

Vi tänker så olika, Gunnar och jag. Eller också är det manligt respektive kvinnligt. Vi köpte bärplockarna första hösten i huset. Och som sagt, de har inte direkt blivit slitna. Medan vi plockade räknade Gunnar ut literpriset på lingonen i förhållande till vad bärplockarna kostat – vem minns det efter 20 år? Förra året köpte jag lingon, dyrt. I år, sa Gunnar, är de nästan gratis. Och ingen bensin kostade det heller, för vi skulle ju ändå köra dottern.

Gunnar gör ofta så, räknar ut priset per gång. Värst var det när vi skaffade gymkort. Nu är vi nere i 500.- per gång, och nu i bara 290.- osv. Jag i min tur räknade nedgångna kilon…

Jag tankar när jag behöver, Gunnar letar billigaste priset. Fast, även jag har mina sparidéer. Jag älskar att köpa julklapparna på rea och har ofta alla inköpta redan i september. Och jag storgillar julklappar av den sort, som är det man ändå behöver. Kläder, ridgrejor, datorprylar, köksprylar osv. Fast jag lyckas inte alltid hitta de perfekta. Och i år har jag inte orkat. Energin har gått till studier, nya arbetsuppgifter, sjukdom, resor mm mm.

Nu kokar gelén och snart är lingonen rensade. Och så kommer det bästa av allt: slå det i burkar, sätta etiketter och ställa ner dem i matkällaren. Sedan kan jag ta ett steg tillbaka, titta på lagren och känna, att nu klarar vi vintern. Som om vi inte hade gjort det ändå…

Nej, det kanske inte behövs, men det är en påminnelse om jordens rikedom och om hur god vår Herre är, som förser oss med allt vi behöver. Det är också en påminnelse om att även i livets höst är det skördetid. Tid att skörda av allt det vi lärt och kan. Och så är det ju så roligt!

Snart är gråpäronen klara att ätas!

Hur ser man på sig själv? Vilken bild har man och hur väl stämmer den med andras? Hur vill man vara och uppfattas? Vem är jag idag i min gärning som kadett?

Under åren har omvärlden beskrivit mig:

Mormor skrev i sin dagbok när jag föddes: I dag på morgonen kl 10 minuter över sju fick min lilla flicka Sonja en liten flicka, finhyllt och blåögd, och så innerligt välkommen.

Mamma kallade mig för sin lilla slasktratt eftersom jag åt det hon serverade. Eller Madame Avig för att jag inte alltid gjorde det hon ville…

Småskolelärarinnan sa att jag var en snäll flicka som satt tyst i bänken.

När jag bad Gunnar beskriva mig med tre ord efter något år vi varit gifta, sa han: söt, gullig och mullig…

Min väninna sa för ett tag sedan att jag var bra på att lyssna.

Ord som lugn, klok, stabil, eftertänksam, i kontroll, arbetsvillig, ordningsam och snabb i replik och tanke känner jag också igen mig i. Och så finns ju listan med det som är mindre bra såsom osäker när det är nytt, har svårt att säga nej, motionerar för lite, städar för mycket och några som jag inte uttalar högt…

När intervjurundan inför kandidatskapet var över, summerade min rektor den med, att samtliga som hade intervjuat mig hade sett mig som förvaltare.

I mitt hjärta blev jag så glad – förvaltare – ja, det är jag! Ja, det vill jag vara, ja, såsom Paulus beskriver det i brevet till Titus och hans uppdrag att utse församlingsledare:

Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig, eftersom han är Guds förvaltare. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara hårdhänt, inte sniken,

utan skall vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from och sträng mot sig själv.

Han skall hålla sig till lärans pålitliga ord, så att han kan styrka andra med en sund undervisning och vederlägga motståndarna.    kap 1 ^7-9

Paulus – liksom apostlarna – kan väl närmast jämföras med grundare. Men så skulle andra ta över och förvalta, för att tron skulle kunna leva och spridas vidare i världen. Därför var kraven på församlings­ledarna mer formaliserade än de hade varit på apostlarna.

Vi kan följa samma utveckling i alla organisationer. Först finns grundarna, de som har en idé, en vilja, en tanke eller som William och Catherine Booth, de som var profeter. Booths tolkade och tillämpade bibeltexterna utifrån vad som ledde människor till Gud, även om det ibland avvek från den gängse tolk­ningen. De var pionjärer och deras lyskraft var så stark att vi känner den än idag.

För att en idé ska kunna bli mer än en tanke, behövs det en stark människa som vill något. Det gäller inte bara Jesus i kristendomen utan vi kan också se det i Kamprads IKEA, Gorbatjovs Sovjetunionen, Mandelas frihetskamp och nu i Obamas utsträckta händer och värme.

Går vi ett steg vidare från människan, grundaren, är det vi förvaltare som måste ta över och få arvet att leva vidare i grundarens anda. Dock måste vi hitta vår egen energi, vår egen glädje och vår egen vilja att driva arbetet i att bringa människor till frälsning, men vi måste utgå från den grund som grundaren lagt.

Det tredje steget, när allt stannar upp och stelnar till ett monument över grundaren, utvecklas inte organisation och människor vidare utan stagnerar – ja, det är det som vi som förvaltare vill undvika.

När John Gowans reste världen runt, gav han sin pro­gram­­förklaring genom att påminna om grundarens uppdrag till oss som ska förvalta arvet vidare: Frälsa själar, skapa helgon och betjäna en lidande mänsk­lighet. John Gowans predikan bär jag med mig varje dag.

När jag tänker på många av dem jag mött inom Armén blir jag varm inombords. Så mycket klokhet att förvalta, så mycket värme att förvalta, så otroligt mycket att vara stolt över!

Min kallelse är att se varje person jag möter, finnas där för andra och föra fram Guds budskap, dvs vara gästfri, godhjärtad, behärskad, rättrådig, from, sträng mot mig själv och hålla mig till lärans pålitliga ord!

Och vet Du, med min envishet och Guds hjälp ska det nog gå… 

     Välkomstmötet på Templet för ett år sedan

 


Välkomstmötet på Bygget i Halmstad nu i augusti