I väntan ...






Snön föll, skogen var sagolik och granarna så fina! Varmt tack till våra vänner som är så
generösa med värme, glädje och vänskap! Tack Karin och Kjell för en härlig dag!








En alldeles underbar gudstjänst på Ågesta folkhögskola och Ofiicersskola med musik och
tal om advent! Tack Lisa för en mycket fin appell!

Posa snyggt är verkligen inte lätt, posa överhuvudtaget är inte lätt. Att posa och göra snygga moves gällde. Ner med hakan, fram med axeln. 150 bilder togs på en timme, farten var intensiv. Tre klädbyten, nya bakgrunder, sminkad och stylad. Allt detta var en ny upplevelse.

I hela mitt liv har jag föredragit att vara bakom kameran, nu var jag framför. Dottern hade sett till att både Gunnar och jag kom iväg för styling och fotografering.

Jag storgillar programmet Top Model på TV och nu vet jag dessutom hur svårt det är – och hur kul det kan vara. Men ytterligare en erfarenhet läggs till många andra – och du – ringer de från studion kanske det är jag som tipsat om dig – öva på movesen och testa poserna framför spegeln!

 



Stylad och posad...

Hon föll av hästen, ganska illa. Loppans hovar slog i och bongljudet i dotterns hjälm hördes över ridhuset. Visst grät hon, men värst var oron för om vi skulle säga: du får inte rida mer.

Oron på akuten var annorlunda för oss föräldrar än det var för 9-åringen. Vi undrade vad hjärnskakningen betydde för framtiden, det gjorde hon med, men den framtid som det handlade om för henne var – jag får väl fortsätta rida?

Att brinna för ett intresse, att ständigt längta till stallet. 9-åringens favoritsång är När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå… 

I söndags var vi på Strömsholm och tittade på SM i hopp. Det var spännande, roligt och lite skrämmande – vilken kraft, vilken höjd och vilken fart. 9-åringens ögon lyste av längtan att få vara med. Återigen var det med andra ögon vi föräldrar såg på det hela, men dottern såg vi. Vi såg hennes längtan och lycka!

12-åringen började gå till skytteklubben för att träffa nya vänner :) . Först fanns ilskan över att inte skjuta så bra, nu handlar det om att få den perfekta 10:an och 9:orna ses som ett misslyckande. Ett år har det tagit att komma upp bland de bästa. Ännu roligare blev det när pappa började följa med. Även om omgivningen fascineras av att Gunnar valt just skytte med tanke på sin Parkinson, men varför inte… Vem har sagt att saker ska vara lätt?

Pokal efter pokal kommer in i pojkrummet och längtan efter ett eget luftgevär finns hos pojken. Viljan att bli bäst!

Har jag någonsin haft ett intresse på det sättet? Jag roas av mycket – människor, tro, fotografering, pyssel hemma, dockskåpet, handarbeten, läsa, lära nytt – men har jag längtat så? Har jag någonsin känt den där lyckan av att längta så?

Nu är julförberedelserna i full gång. I helgen började vi producera julkorten. Vi älskar julkort och skickar hundratals. Det är en egen process. Först ska vi hitta framsidemotivet, och i år var det en väns foto som vi frågade om vi fick använda oss av. Olle var dessutom så vänlig att han gav det till oss.

Sedan ska en julgåva att skicka med till olika företagskunder väljas och i år var den uppgiften enkel (men än så länge hemlig…).

Det är snart dags att åka till andra vänner och välja granar – svårt och jättekul. Det ska vara en stor gran på gården som är hög och inne ska det vara en lagom hög, men en vid gran med många grenar. Lummer ska plockas för dekorationen vid öppna spisen och till kransen på dörren. Mossa, både vit och grön ska tas hem för adventsstakar och krubbor. Jag älskar den här tiden!

Igår hann vi tvätta en tredjedel av fönstren för det är bara kort tid kvar innan adventsstjärnorna ska sättas upp. Snart får jag sätta in hyacinter och amaryllis i fönstren, julpynta dockskåpet, putsa adventsljusstaken, byta köksgardiner. Hela jag njuter av pysslandet.

Men i år gjorde vi något vi aldrig gjort förut – vi åkte och tittade på levande julskinkor, i alla fall till kommande år. Jag är inte alldeles säker på att jag får djurälskande 9-åringen att äta skinkan i jul – eller 18-åringen heller för den delen.

Jag däremot, tänkte på Pumbas replik i Lejonkungen ”Prima skinka”!


















Ett lyckligt gäng!

När jag började min blogg skrev en klok själ till mig – låt den nu inte bli en belastning! Så, sant! Och så lätt att falla i den fällan. Så lätt att känna, nu måste jag prestera.

I söndags var det en krönika av Andres Lokko i SvD som slutade: ”Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda lösningen. Precis som det faktiskt alltid har varit.”

Ja, precis så är det. Det spelar ingen roll om det är bloggen, predikan, en skoluppgift eller ett brev till en god vän – har jag inget att säga, blir det inget.

Det måste finnas något som trollbinder mig, engagerar mig, får mig nyfiken, för att jag ska lägga ner min själ i det.

Jag har just läst Annika Borgs bok, Bibeln på mitt sätt, och den grep mig. Sida upp och sida ner. Inte för att innehållet var så nytt för mig, utan för att jag fann en själsfrände. Annika Borg skriver om hur viktigt det är att diskutera tron, lära nytt, våga ifrågasätta, vara kritisk, bli totalt lycklig över det man läser, dvs ett totalt engagemang!

Jag saknar så oerhört ett öppet forum för att kunna diskutera trosfrågor utan kritik. Att få vrida och vända på frågeställningar, utan att hela tiden gardera eller försvara sig. Att ingen säger att den har sanningen, utan tanken får vara fri och därmed växa.

Ibland känner jag mig som vatten i någons hand. Så länge jag får vara där i den öppna handen ligger jag kvar, men när man sluter handen, då smiter jag ut mellan fingrarna.