Det går liksom inte att låta bli att titta bakåt så här årets sista dag. Det mesta är glömt eftersom det alltid hinner hända så mycket nytt i mitt liv.

På den tunga sidan finns alla sjukdomar, skräcken över ekonomin när lönen halverades och jag förväntades ta studielån, alla resor som tog all tid, ork och pengar, all elakhet jag mött och rädslan över att vara så ifrågasatt i den nya roll där reglerna långt ifrån varit givna eller ens möjliga att förutse.

På den ljusa sidan finns all vänlighet jag känt från människor som jag mött, glädjen att få studera Ordet liksom att sätta in Bibeln i sitt historiska sammanhang, att helt enkelt få lära mer. Härliga samtal med vänner – tack för att ni finns!

Här finns glädjen över allt som går bra med barnen. Här finns glädjen över att leva tillsammans med Gunnar och att vi har det så bra. Här finns glädjen i hemmet och staden vi bor i. Här finns glädjen över att min tro bara fördjupas – det blir vinsten av att ifrågasättas och att tänka till. Jag måste stå stark i min övertygelse, annars håller det inte.

Har jag några nyårslöften, nja egentligen inte, men förväntningar och drömmar! Men vad som än händer, finns Gud där och bär mig!

Med önskan om ett riktigt gott nytt 2011!

Både från mig och Gunnar!

Idag fyller min yngsta 10 år. Två-siffrigt! Det är stort!

En människa med sin framtid, sina tankar och sina sorger. Hon formas av oss, av ett samhälle,
en församling och av alla intryck via dator, TV och musik.

Och allt detta har jag tagit till mitt hjärta och begrundat.

Nu är alla hemma, familjen är samlad! Skinkan är klar, pepparkakorna bakade, rödkålen doftar i hela huset, vörten som jag bakade häromveckan ligger i tinar på köksbänken, klar för att doppas i doppet.

Allt är handlat och klart, huset är städat, alla paket är inslagna!

Och om en stund är det bara tomten som är vaken!

God Jul alla vänner!

När jag var liten växte jag upp hos mina morföräldrar. En av de berättelser som jag minns från tidiga år, var när mormor berättade hur hon som liten i den lilla lägenheten på Söder i Stockholm en dag såg en liten, liten tomte, sitta på rören under diskbänken. Tomtens ben sparkade fram och tillbaka och han plirade länge på min mormor som stod med förundrade ögon och tittade på honom.

Så när jag växte upp inte bara trodde jag på små hustomtar. Jag visste att de fanns, och när jag min första sommar på landet vid 7 års ålder såg älvorna dansa runt älvdrottningen, tog jag det som fullt naturligt.

När jag så själv fick barn ville jag föra över en del av den sagans magi som finns i tomtars och älvors land, och varje julafton har vi därför ställt ut gröt till hustomten.

Och den juldagsmorgon jag och Magdalena, då tre år, öppnade dörren och såg spåren, perfekta små fotspår, från grinden fram till grötfatet var det alldeles rätt. Förklaringen var så klart droppet från balkongen ovan­för, men för treåringen var magin total.

Änglar finns de? Ja, i min värld finns de. Jag är långt ifrån ensam om en trasslig uppväxt.

Vid 7 års ålder var min värld skrämmande och mycket ensam. När kvällen kom låg jag i sängen och mörkret var så totalt.

Det var då han kom, ängeln. Han såg ut som en blandning mellan den Kristusstaty min mamma hade och mina bokmärksänglar. Jag minns att jag frågade om han var Jesus, men han log, och sa att Jesus inte hade tid, utan han var min ängel. Han hette Henrik och jag var ju inte alldeles nöjd med namnet.

Fantasi, magi – trossanning – vad spelade det för roll? Jag trodde blint och min längtan var enorm efter att min ängel skulle komma till mig på kvällen.

För mig handlar julen om att göra gott. Hemma skickar vi hundratals julkort – inget går upp mot ett riktigt brev. Det är många att besöka eller ringa, för oss handlar julen mycket om omtanke.

Ett minne jag har från julen som inte är av det gladare slaget var det året morfar klädde ut sig till tomte. Mormors hemsydda tomtedräkt, hans egen stora mage och buskiga ögonbryn – han var tomten. Med långsamma steg, tung säck på ryggen och lykta i handen började han sin vandring över den långa gårdsplanen på hyreshuset i Gubbängen. Han gick förbi port efter port och jag stod i fönstret hemma och tittade – det var så vackert!

Men när tomten väl knackade på vår dörr, grät han. För morfar hade hört hur barn efter barn blivit förtvivlade när han passerade deras port – tomten hade gått förbi! Morfar var aldrig mera tomte.

Nu när jag ändå börjat berätta om morfar, så kan jag väl också berätta om julen när var jag sådär en 14 år. På julbordet fanns allt som skulle vara där, sill, skinka, Jansson. Men precis som vi satt oss till bords, tittade morfar sig runt och sa – men Eva, var är gröten? Jag hoppade över den, sa mormor, det är ett sådant jobb att koka risgrynsgröt. Morfars ögon blev alldeles ledsna och så sa han att utan gröt var det ingen riktig jul. Med en suck reste sig mormor och ställde sig på nytt vid spisen.

Så satte vi oss återigen för att äta och vi njöt. När halva tiden gått upptäckte mormor att morfar inte rört gröten – ska du inte äta gröten, Gustav? Nej, sa morfar, jag tycker inte om den, men jag vill känna lukten!

Så, som du förstår, hemma hos oss pyntar vi med tomtar och änglar och varje julaftons morgon sätter vi oss i biblioteket, brasan brinner och huset doftar av skinkan jag gjort dagen innan, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i och hyacinter. Och så läser Gunnar julevangeliet. Och då är julen här!

Morfar Gustav

Jag har en idé för mig – varje vecka måste jag göra minst fem goda saker för olika personer. Det behöver inte vara något stort eller märkvärdigt, ibland tror jag inte ens att alla märker det. Det kan vara ett vänligt ord, ett kort på posten eller helt enkelt något som ger personen uppmärksamhet och vänlighet.

Jag gör det inte för att få tack, utan för den varma känsla det blir inombords. Idag plockade jag upp två frusna söta tonårsflickor som liftade. De var klädda som tonåringar är idag, det fattas liksom en kjol eller ett par byxor… Skorna var gympaskor och självklart hade ingen av dem vantar eller mössa. De hade gått länge och var på väg till bussen och nu hade de långt kvar och kort tid. Och de hann med bussen tack vare skjutsen.

Vi har fått en flyktingförläggning i staden och i dagens tidning stod det att de som kommit inte hade kläder. Av Migrationsverket fick de en jacka och ett par skor, men resten saknades. Det var ont om leksaker. Vilken glädje jag kände, medan jag plockade ihop sju kassar med varma kläder, massor av dockor och leksaksbilar och ställde in på församlingshemmet. Allra bäst kändes det att visa att vi är många som välkomnar dem till vår stad och att allt vad främlingsfientlighet kan gå och dra något gammalt över sig – och då tänker jag inte på våra begagnade kläder…

Men jag tänkte också på att det tog mig 30 minuter att fylla kassarna, vilket överflöd många av oss lever i! Lite urvuxet och vi köper nytt. Så det som blir till glädje för andra, blir också till glädje för mig – du anar inte hur fint det blev i hallen!

Så har jag gjort fem goda saker denna vecka, men hur många dåliga tänker jag inte tala om!

En del julpyssel är extra roliga att göra. Ett sådant är att juldekorera dockskåpet!










Dukat till familjen!





Pigan bakar pepparkakor!






En värmande brasa till herrskapet!







Herrskapet väntar på att jullunchen ska bli klar.