Varje dag har vi andakt på officersskolan, en andakt fylld med sång och glädje - och ord!

En annan sorts andakt finner jag ofta tidigt på morgonen. Det är jag och naturen i stillsam bön.

Vid vattnet finner jag min ro och närhet.

Vid det levande vattnet...

Tidig morgon vid  sjön som omger skolan!

In principio erat verbum –  I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till som är till. I det var liv, och livet var männi­skor­nas ljus.

 

I det första latinska uttrycket känner vi igen ordet principium – som inte bara betyder, att gudsordet kom i början, före allt annat. Utan när jag slår upp det i det latinska lexikonet, står det att det betyder både att någon står högst i rang, som en prins eller furste, och att det är den styrande principen, och att det kommer främst.

 

Jag tappade fotfästet och blev rädd. Rädd för kritiken mot min livsgärning, rädd för att inte kunna Bibeln, rädd för att jag inte bad som de andra på skolan, utan sökte och söker mig till det tysta och stilla som i Matt. 6. Rädd för att stå inför människor och föra fram Ordet. Rädd!

 

Men så började tänka på vad så många sagt till mig, att vi ska lyssna på vad Herren säger oss – och jag började lyssna!

 

– Den första som nådde fram till mig var en av officerarna. När jag talade om hur gråtmild jag blivit sa hon, att när man närmar sig Ordet blir man vidöppen.

– Jag lyssnade på kommendörens berättelse om att vara kunglig – prins!

– Jag lyssnade på en av pojkarna på temalinjen på folkhögskolan som frågade: om Gud var som han, dvs hade Downs syndrom.

– Så bad CS för mig. Ljudlöst, stilla och med kraft – och jag hörde varje ord. De fyllde mig och gav mig kraft.

 

En dag fick vi Uppenbarelseboken i läxa, en bok jag aldrig närmat mig förut och där fanns texten.

 

Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, allhärskaren. Upp 1⁸.

 

När jag blev invigd till soldat, fick jag ett halssmycke av barnen och Gunnar. Ett uppståndelsekors med ett alfa överst, och omslutet av ett omega. Första och sista bokstäverna i det grekiska alfabetet.

 

Vår äldsta flicka, såg reklamen för en guldsmed i Småland där smycket fanns Men när hon ringde dit, hade de inte börjat tillverka det ännu. Så hon berättade att jag skulle invigas till frälsningssoldat, och då gjorde de det här smycket åt henne – och mig.

 

Det första. Ett bibelord i ett smycke!

 

Och därför känner jag mig också helt innesluten i Hans kraft och Hans kärlek. Jag börjar hitta tillbaka till den jag är.

 

Jag har nu flera gånger talat med en vän och officer i Stockholm om hur svårt jag tyckt det varit och är, och hon påminde och påminner mig om att vi alla har en uppgift, att vi alla är Guds avbild och att vi alla tillhör hans Rike och det är bara vi själva som kan glömma det.

 

"Se, jag gör allting nytt." Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”

 

Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.

 

Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son. Amen." Upp 20^5-7.

 

 

Hur vet jag att det är rätt hus, att det är det huset jag vill bo i? frågade jag Gunnar när vi för tjugo år sedan letade efter huset vi då trodde att vi skulle leva resten av våra liv i. Hur visste du att det var mig du skulle gifta dig med, frågade Gunnar.  Jag bara visste, svarade jag. Så är det med huset också, sa Gunnar. Och precis så blev det. I samma stund jag klev innanför dörren i huset i staden, visste jag att jag hörde hemma där. Jag älskade golven, öppna spisen, de blyinfattade fönstren och de sneda 1600-tals­väggarna. Fast huset var mörkt tapetserat kunde jag se det fram­för mig i våra färger och med våra möbler. Precis så är det också med min gärning i Frälsnings­armén. Jag möter så många som jag påverkas av på Officersskolan, kårer och institutioner, så många officerare och soldater som ger sitt liv för andra, så många att ha som förebilder.

Jag möter ett engagemang utöver det vanliga och vet du, jag tror på Frälsningsarmén! Om det enbart var Guds ord jag sökte skulle jag kunna gå vart som. Men vilket annat samfund kan skryta med att vara Ordet i handling, vilket annat samfund kan skryta med att alla har förtroende för det? Vilket annat samfund utgår från den minsta bland oss?

Jag är så stolt över vår Frälsningsarmé! Jag är stolt över det arbete vi gör! Jag känner mig så stolt över uniformen och det viktigaste av allt – jag är så oerhört stolt över alla de hjältar jag möter i vardagen!

 
Nu är jag andra-års-kadett. Två band på klaffen. I helgen välkomnade vi fem nya kadetter. Unga, starka och med en längtan att få prata om Jesus. Officersskolan börjar och med den läxor att läsa och utföra. Det är så fantastiskt roligt att sitta där med alla böcker vare sig det gäller skolan, predikningar eller föredrag på dagledigträffar. Att få gå djupt in i Ordet och i läsa böcker i ämnet. Vilken härlig värld att vara i och att ha glädjen att ständigt upptäcka nya saker som jag inte vetat tidigare. Så mycket att lära och så lite tid.


Men hem har jag kommit - för här hör jag hemma!

Det är så mycket som är nytt och svårt för mig! Så mycket som du säkert tar för givet, men som är ovant för mig. När man är ung är det så självklart att man ska lära. Jag kan inte påstå att nyfiken­heten är mindre i dag än då, men annorlunda. För det är andra saker som väcker min nyfikenhet nu . Mina reflektioner över mig själv, omgivningen och Gud utgår från andra erfaren­heter.

 

När jag var cirka 7 år började jag be aftonbön: Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Då fick jag lära mig slutraden – lycklig den som lyckan får. Så sant som det är sagt. Jag undrade många gånger hur den lyckan skulle förtjänas. Min bön som liten handlade om ”Snälla Gud, gör så att de inte bråkar. Snälla Gud, gör så att mamma inte gråter. Snälla Gud, låt mig få komma hem till mormor igen.”

 

Tonåren var även de självupptagna. ”Snälla Gud, gör mig smal. Gud, gör så han blir kär i mig. Gode Gud, låt mig ha klarat provet fast jag inte pluggat.” Men också ”Gud, varför ska jag leva?” Tänker jag efter, så var bönen ganska mycket densamma fram tills jag mötte Gunnar. Nja, sa han, det är nog bättre om du avslutar Gud som haver med – ”du förbliver Fader vår”, när jag första gången bad aftonbönen vid vår äldsta dotter Magdalenas babysäng.

 

I och med att vi fick barn ändrade sig min bön från att handla om mig, till barnen, till Gunnar, och en dag upptäckte jag att bönen inte ens bara var en bön om hjälp, utan bönen hade börjat bli ett samtal med Gud. Gud blev allt mindre någon som skulle stilla min världsliga oro och uppfylla mina önskningar. Gud blev en trygghet och gav mig frid och lugn. Hos Honom kunde jag vila trygg.

 

I 25 år har jag som samtalsterapeut lyssnat på människor som kommit till mig i sorg, förtvivlan, ilska, maktlöshet, sjukdom men ytterst sällan i glädje. Många har förbannat Gud, anklagat Gud eller inte ens haft en Gud. Hos mig förstärktes min tro medan jag lyssnade, för jag såg hur människor utvecklades, kom till insikt och växte. Jag såg Guds verk i den som var villig att ta emot.

 

Nu närmar jag mig bönen på ett alldeles nytt sätt som kadett. Jag ser bönens makt och kraft. Jag har lärt mig att be hög, vilket jag aldrig gjort förut! Vid nyårsmötet på Örebro kår var det jag som predikade. Jag inbjöd till botbänken och många kom fram. Och för första gången gick jag fram och knä­böjde vid sidan om någon och frågade – får jag be med Dig? Och orden gav sig själva, orden fanns där. Efter en stund slutade jag förundras, ifrågasätta eller ens bry mig – jag bara var i orden som kom ur min mun. Och återigen fick jag se någon gå vidare i sitt liv med ny lyskraft runt sig.

 

Jag har läst mycket böner och om bönen under den här tiden, dels ur Stora bönboken och dels ur Drottning Silvias bönbok. Det som slagit mig är hur enkla och självklara orden är. Rakt på, inte tillkrånglade eller svåra, så fria från många av de fraser jag hör hos en del. Någonstans har det gjort att jag vågar, vågar be högt och be som jag ber. För bönen är min, rätt eller fel i andras ögon spelar ingen roll, för bönen är min och den bär mig.

För vart jag mig i världen vänder

står min lycka i Guds händer!

Ja visst, lyckan kommer, lyckan går,

men Gud, du förbliver Fader vår!

Min glädje som konsult och terapeut var ofta det, att jag hjälpt någon, sett någon, talat med någon, funnits där för någon. Mitt mål i mitt blivande officerskap är att allt detta bara ska öka.

För jag vill förmedla helgelsen och nåden. För ingenting, absolut ingenting, är viktigare än vår relation till Vår fader, som är i himlen och helgat varde hans namn!                         

Ett sätt att leva i helgelsen är att arbeta i Booths anda, så på juldagen förra året, efter julottan, åkte jag och min äldsta flicka till Stockholm för att fortsätta att fira jul. Vi var i Immanuelskyrkan tillsam­mans i ett ekumeniskt samarbete och serverade julbord till totalt 250 hemlösa, ensamma och barnfamiljer. Dagen innan, dvs julafton, hade det varit 600 personer där, troligen fler, för det man räknar är antalet jultallrikar som går åt och alla äter inte.

Vi gjorde i ordning korgar med kaffebröd. Allt bröd var bakat av människor som ville göra något för någon annan. En dam hade slagit sitt eget rekord från förra året och bakat 1200 kakor och bullar. En farbror hade för första gången i sitt liv bakat och även om hans 100 bullar kanske inte var de vackraste, så var de det ändå.

Jag hade också ansvar för själavården i kapellet under ett pass. Där kom den nyblivna änkan som inte var välkommen hos barnbarnen, den unga flickan som inte ville leva längre och några romer som inte visste var de skulle bo den här natten eller någon annan natt heller, för den delen. Men de var många som ville prata med mig om uniformen jag bar – du är från Frälsningsarmén, va?

Många har ett barndomsminne från Armén, eller en mormor som var med. Men, garanterat, alla vet vad Frälsningsarmén är. För några år sedan gjorde religionsradion på Sveriges Radio en lyssnarunder­sökning som visade att svenskarna har större förtroende för Frälsnings­armén än för Gud! Skälet är att även de om inte tror på Gud tycker de att vi gör nytta. Vad gör vi med det?

Innan juldagen var slut hade jag varit vaken i 20 timmar, kört 41 mil – och jag kan lova dig, att när jag la mig, la jag mig lycklig! Lycklig över att ha fått nåden att finnas där för andra, men också att få introducera ett av barnen i vad det betyder att se andra människor och att finnas för andra och vilken nåd det är.


För det är också en del av min gärning som förälder till fyra barn: att visa hur Guds ord får liv genom den gärning de gör. Familjens motto är att ”antingen gör du det ordentligt eller inte alls, och inte alls finns inte” och det vill jag att barnen ska ha med sig i livet, för det du gör väl och det du vårdar är du också rädd om.

 

Som terapeut tänkte jag ofta på att de människor jag mötte som var olyckligast, var de som hade glömt bort sin medmänniska, de som såg bara sig själva och sin ångest. Att vara Helgelsens sändebud, eller som min kadettring heter på engelska 'The Ambassadors of Holiness', kan jag känna förpliktigar.

Helgelse, när vi genom den Helige Ande söker göra Guds vilja och vårt inre – och yttre liv – blir alltmera kristuslikt. Det sker ständigt en andlig utveckling och allt sker i nåd, välsignad nåd. Det du behöver är ett öppet sinne, att du är ödmjuk, att du ber och att du vill vara Kristi händer och fötter, men också använda dina tankar och ditt engagemang i hans tjänst! I hela livet finns den nåden. Tänk att vi får leva där, tänk att vi lägger vårt liv i Guds hand och får ta emot Hans nåd!

Hur helgar vi vår Faders namn som bönen säger? Vad kan vara mer helgat än Gud, och hur kan vi göra någon skillnad? Ingenting egentligen, utom just att vi helgar vår Fader varje dag genom att i ord och gärning, i bön, göra det som är gott. För vet du, det räcker inte att säga att man är kristen. Häromdagen sa en soldat att kristna inte stjäl, inte syndar i någon form eller beter sig illa.

Ja, tänk om det var så enkelt! Jag har mött många icke kristna som betett sig både bättre och mer kristet än en del ”kyrkfolk” jag känner. För det är i den dagliga hand­lingen det syns hur vi lever. Det är i den dagliga handlingen det hörs vem vi är. Det är hur vi ber som visar vem vi är.


Se människan framför dig – ecce homo – och se vad du kan göra för henne, inte till vilken nytta hon är för dig. När du lägger dig om kvällen, tänk då igenom vad du gjort för någon annan, inte enbart vad andra gjort mot dig. På det sättet blir också du ett av vardagens helgon, eller hur?

 

 

Allt går så fort. Det är så mycket information. Så många röster vill göra sig hörda.

 

Jag åker mycket tåg, väldigt mycket tåg. Ofta läser jag. Det är läxor, tidningar, skönlitteratur, fackböcker. Just nu läser jag mycket om övergrepp och lagtexter, eftersom jag ska revidera ett utbildningsmaterial som handlar om både sexuella och andra övergrepp.

 

Då och då lägger jag ner boken och bara låter tankarna gå. Jag tittar ut genom fönstret på tåget och egentligen ser jag väl inte ut, oftast bryr jag mig inte heller om spegelbilden som blir i rutan.

 

Men tankar bryts av kvinnor som pratar alldeles för högt om grannar, övervikt och elaka chefer. Det är tonårsflickor som fnittrar och ibland undrar jag varför de behöver en mobil, de hörs ju hur långt som helst ändå. Tonårskillarna knuffas och buffas. Männen skriver på sina datorer – varför måste knapparna låta så dant? En del skriver väldigt omusikaliskt – det blir ingen rytm i det. Talar de i mobilen handlar det om ”viktiga” möten.

 

Barnen stör mig mycket lite, men deras föräldrar. Har de sagt nej, låt det vara nej. Sluta slå med bordet, säger pappan. Sluta slå då! Men inte slutar barnet slå och inte slutar pappan tjata.

 

Igår på tåget satt en medelålders herre bakom mig. Han lyssnade på sin kvinnliga granne, granne både i stolen bredvid och hemma. Hon berättade om sin sjukdom – i detalj! Efter en halvtimme började mannen trumma med sin vänsterhand på bordet framför sig, dvs mitt ryggstöd. Inte sa jag till.

 

Men mina tankar var brutna. Inte mycket till eftertanke.

 

Fast klockan var sen när jag kom hem i Arboga från Stockholm, bestämde jag mig för att Gunnar och jag skulle gå ut en stund i skogen. Vi tog svampkorgarna med och nu blev det tid för tankar. I vår Herres natur finns ljuden som tillåter tankar! Kanske inte så stora eller märkvärdiga, men varma och mjuka!

 

Och svampsmörgåsen var inte så dum den heller!

Jag konfirmerades, och som vuxen kan jag se, att prästen gillade varken tonåringar eller sitt jobb. Det mesta blev nog fel runt konfirmationsdagen, och ändå väckte den en längtan att få veta mer: Men jag fick vänta, ända till den dagen jag mötte min man, Gunnar. Han var – och är – så trygg i sin tro och i Frälsningsarmén. Vi började gå i kyrkan på söndagarna, och på ett och annat möte på olika kårer. Jag började läsa de böcker han la på mitt sängbord och en helt ny värld öppnade sig. Samtidigt som jag började forma min tro, mötte jag i mitt arbete präster, pastorer och officerare. Jag lyssnade och förändrades. En del tog jag avstånd ifrån i mitt innersta och tänkte att jag skulle göra det annorlunda och om andra tänkte jag – just så vill jag vara!

 

Med åren växte min längtan efter att få vara del av Fräls­ningsarmén och att bli delaktig i Guds ord! Jag längtade efter att få arbeta för och i Kristus och en dag var beslutet givet, det lättaste och det svåraste jag någonsin tagit. Lättast för att det är vad jag vill. Varje steg i beslutet och varje samtal som fört mig ett steg närmare officerskap har gett mig frid. Lättast för att det ger mig den ärlighet jag vill leva i. Svårast för att det ändrar så mycket i min tillvaro, vad gäller friheten att vara egen företagare, kontrollen över ekonomin och ovetskapen om vart mina steg ska ta mig.

 

Nu är jag kadett och mitt första halvårs fältpraktik gjorde jag på Örebro kår och mitt andra halvår på Söderkåren i Stockholm, där jag har glädjen att få fortsätta även i höst. Mina dagar handlar om att lära och åter lära. Som ganska nybliven soldat förundras jag över en del av det jag ser inom Frälsnings­armén. När min man kom till England på 60-talet och blev John Larssons assistent, fick han lära sig av honom att alltid ha med sig en liten svart anteckningsbok där han skulle skriva ner allt han inte förstod, sådant han ville ändra på eller inte tyckte var bra. Under åren som chefs­handledare på olika företag har både Gunnar och jag lärt ut samma läxa. Skriv ner och vänta tre månader innan du förändrar något, för då vet du varför du vill förändra och om det verkligen behövs. För det som kan verka hur snurrigt som helst kan ha den vettigaste anled­ningen – och tvärtom!

 

Min bok är inte svart utan rosa, men det går rätt bra det med. I den boken finns det anteckningar om det som är bra och det som är mindre bra. Och där finns vardagens helgon, helgon som finns på varje kår. Där är Ingvar Stenberg som i trettio års tid samlat in ca 140 000.- kr varje år till socialt arbete, Ingela Axelsson som samlar in kläder, pengar mm och tar till Lettland och barnhemmen där. Där finns massor av frivilliga i köket som ordnar allt från kokta ägg till goda soppor att servera till uteliggare och andra behövande. Där finns musikanter som spelar år efter år på café­musiken. De är alla soldater som gett sitt liv för sin kår. Som en av dem sa, jag blir så glad när jag blir tillfrågad – för då känner jag att jag behövs!

 

Och behövs gör de alla – för utan all dessa frivilliga skulle inte kåren överleva. Och ingen av dem gör det för tacket utan för glädjen att finnas där för varandra och glädjen i att vara behövd. Och både du och jag vet att dessa trogna eldsjälar finns på varje kår, och om varje kår och officer såg dem och tackade dem, skulle de bara bli fler – för inget sprider sig så som lyckan över att få vara en del i ett sammanhang.

 

 

Jag älskar blommor! Jag älskar att plocka blommor, köpa blommor, plantera blommor och dofta på blommor.

 

Men en del är lättare att älska än andra. De är som människor.

 

Ska jag måla en blomma eller fotografera blommor blir det ofta rallarrosor. Färgerna är perfekta och rätt osannolika. Starka och lysande. En vild skönhet!

 

 

 

Vem vill läsa mina tankar? Behövs de? Troligen inte.

 

En av våra närstående skriver böcker, böcker som han själv konstaterade att väldigt få läser. Varför skriver du då? frågade jag. För min egen skull, svarade han.

 

Vilket perfekt svar, så blir det för mig med – min blogg är för min egen skull.

Sökandet

Jag var på väg till ett helt vanligt arbetsmöte. Jag skulle presentera mitt första utkast till en broschyr för kyrkoavgiften, som nu kunde gå till Frälsningsarmén. Jag var väl förberedd och påläst. När jag kom upp till dåvarande chefsekreteraren, överste Gunnar Nilsson, för att diskutera texten i ­broschyren i min egenskap av konsult, tog han mig in i ett samtal jag aldrig upplevt förut.

 

Med ett lugn och en värme – och en klokhet som jag sedan förstått är typisk för Gunnar Nilsson – pratade han med mig. Jag minns inte om vi diskuterade broschyren, men jag minns andakten som blev. När jag återigen stod på gatan utanför kände jag att något inom mig hade förändrats. Jag var uppfylld av mötet. Jag gick hem och slog upp texterna han hade citerat ur Bibeln och jag började förstå vad Ordet kan betyda och att det kanske är ännu viktigare i vardagen än enbart på söndagarnas möten. Jag är än idag djupt berörd av den gudsnärvaro som var i rummet. Hos mig föddes en längtan efter varje nytt arbetsmöte med chefssekreteraren – för det fyllde mig.

 

Samma närvaro kände jag när jag lyssnade på en predikan av kommendör Freda Larsson. Det var inte de stora orden, utan hennes totala närvaro i predikan, som grep mig. Jag har under åren hittat min egen stil som föredragshållare, och en styrka har varit att jag vågat använda humorn, skrattet och varit intensiv. Nu fick jag lära mig att det lugna, starka och mjuka kan vara lika intensivt. Att en viskning når ut i hela rummet.

 

En som inte viskade eller höll tillbaka, var general John Gowans på Templet i Stockholm när han angav Frälsningsarméns uppdrag: Saving souls, making saints and serving a suffering humanity. När mötet var över, sa jag till min man, att vi borde gå oftare på Frälsningsarmén om mötena var så här! Jag förstod inte riktigt skrattet runt mig då, men nu efter många – och långa – söndagar förstår jag att det inte alltid är som när Gowans predikade. Men så det formade mig! Så det grep mig!

 

Mitt arbete som konsult, handledare för olika grupper och chefer inom bland annat Frälsnings­armén under tio år, krävde att jag satte mig väl in i organisationen och dess historik . Som ny, även om jag är ingift i en armésläkt, var det ett fascinerande lärande. Samtidigt som jag läste om Catherine och William Booth och det samfund de skapat, lyssnade jag på olika personer från Frälsnings­armén, alla i olika roller, men med en sak gemensamt – deras djupa engage­mang! För nästan alla som kom till mig i min egenskap av terapeut eller handledare, hade genom att ge sitt liv, sin glädje och vilja, till slut tagit just det – slut. Och deras mål var att återigen orka, att vilja, att se varje människa de mötte.

 

Jag vet inte hur många gånger jag gick hem efter arbetsdagens slut och tänkte på vad de berättat och ofta, ofta sa jag också till dem, att han eller hon skulle vara stolt över sin gärning. Så även om jag inte kan namnge någon, eftersom jag varken vill eller kan bryta det tystnadslöfte jag gett, så ska du veta, att du har påverkat mitt beslut till att bli officer. Alla ni som strävat efter att göra det bästa. Alla ni som gav ert liv utan att bli bittra. Alla ni som med er glädje och förmåga kunnat få andra att må bra – alla ni är mina förebilder – ni blir helgon i vardagen!

 

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter tryggheten och kärleken i Gud. Det var självklart för mig att Gud är god. Jag hade en egen ängel som kom till mig nästan varje kväll när jag var sju år. Vi talades vid länge, och ofta tröstade han mig. Min ängel hette Henrik och såg ut precis som en bokmärkesängel, och jag var väl inte alldeles nöjd med hans namn. En kväll frågade jag honom varför Jesus inte kom, och han sa att Jesus inte hade tid, utan att det var han som kom i stället. Ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått att Jesus alltid har tid – speciellt med ett litet barn! Jag läste min aftonbön varje kväll, då som nu. Men eftersom jag inte fick hjälp av någon visste jag inte hur jag skulle hitta in i tron.

Hej, det är jag som hjälper min käre mor med designen och så. Det är verkligen roligt att hjälpa någon som har en så klar bild om vad hon önskar sig, färgerna, bilderna, upplägget ja allt är hon med och bestämmer. Eller ja inte just nu för just nu ligger hon och sover medan jag jobbar och sliter ;) Det ska bli kul att få höra vad hon tycker när hon vaknar imorgon :)