Framför mig står ett 20-tal barn. De är klädda i glada starka färger. De är spända, pirriga och fulla med liv. Sångerna är väl inövade. Anna-Lena säger, tänk att de kan allting utantill! Klart det, tänker jag, de är så små så de kan troligen inte läsa. Deras röster är späda, men vi hör varje ord.

De sjunger om våren, om vänskap och Jesus. De sjunger om livet och jag rörs till tårar.

Det är väl en sak, att beröras av egna ungar, men andras – vad är det som de gör, som berör så?

Blodet rinner över hans ansikte, smärtan är total – min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hela jag berörs, hela jag känner smärtan trots att jag vet att det är en musikal jag tittar på med duktiga sångare och dansare – vad är det som de gör, som berör så?

Det är enkelt – de tror på vad de sjunger om, de tror på det som de gör och de är närvarande. De ger sig helt hän och äktheten når fram till mig i bänken.

Så vill jag predika, så vill jag vara – så vill jag beröra – genom äkthet och närvaro!