När jag var liten växte jag upp hos mina morföräldrar. En av de berättelser som jag minns från tidiga år, var när mormor berättade hur hon som liten i den lilla lägenheten på Söder i Stockholm en dag såg en liten, liten tomte, sitta på rören under diskbänken. Tomtens ben sparkade fram och tillbaka och han plirade länge på min mormor som stod med förundrade ögon och tittade på honom.

Så när jag växte upp inte bara trodde jag på små hustomtar. Jag visste att de fanns, och när jag min första sommar på landet vid 7 års ålder såg älvorna dansa runt älvdrottningen, tog jag det som fullt naturligt.

När jag så själv fick barn ville jag föra över en del av den sagans magi som finns i tomtars och älvors land, och varje julafton har vi därför ställt ut gröt till hustomten.

Och den juldagsmorgon jag och Magdalena, då tre år, öppnade dörren och såg spåren, perfekta små fotspår, från grinden fram till grötfatet var det alldeles rätt. Förklaringen var så klart droppet från balkongen ovan­för, men för treåringen var magin total.

Änglar finns de? Ja, i min värld finns de. Jag är långt ifrån ensam om en trasslig uppväxt.

Vid 7 års ålder var min värld skrämmande och mycket ensam. När kvällen kom låg jag i sängen och mörkret var så totalt.

Det var då han kom, ängeln. Han såg ut som en blandning mellan den Kristusstaty min mamma hade och mina bokmärksänglar. Jag minns att jag frågade om han var Jesus, men han log, och sa att Jesus inte hade tid, utan han var min ängel. Han hette Henrik och jag var ju inte alldeles nöjd med namnet.

Fantasi, magi – trossanning – vad spelade det för roll? Jag trodde blint och min längtan var enorm efter att min ängel skulle komma till mig på kvällen.

För mig handlar julen om att göra gott. Hemma skickar vi hundratals julkort – inget går upp mot ett riktigt brev. Det är många att besöka eller ringa, för oss handlar julen mycket om omtanke.

Ett minne jag har från julen som inte är av det gladare slaget var det året morfar klädde ut sig till tomte. Mormors hemsydda tomtedräkt, hans egen stora mage och buskiga ögonbryn – han var tomten. Med långsamma steg, tung säck på ryggen och lykta i handen började han sin vandring över den långa gårdsplanen på hyreshuset i Gubbängen. Han gick förbi port efter port och jag stod i fönstret hemma och tittade – det var så vackert!

Men när tomten väl knackade på vår dörr, grät han. För morfar hade hört hur barn efter barn blivit förtvivlade när han passerade deras port – tomten hade gått förbi! Morfar var aldrig mera tomte.

Nu när jag ändå börjat berätta om morfar, så kan jag väl också berätta om julen när var jag sådär en 14 år. På julbordet fanns allt som skulle vara där, sill, skinka, Jansson. Men precis som vi satt oss till bords, tittade morfar sig runt och sa – men Eva, var är gröten? Jag hoppade över den, sa mormor, det är ett sådant jobb att koka risgrynsgröt. Morfars ögon blev alldeles ledsna och så sa han att utan gröt var det ingen riktig jul. Med en suck reste sig mormor och ställde sig på nytt vid spisen.

Så satte vi oss återigen för att äta och vi njöt. När halva tiden gått upptäckte mormor att morfar inte rört gröten – ska du inte äta gröten, Gustav? Nej, sa morfar, jag tycker inte om den, men jag vill känna lukten!

Så, som du förstår, hemma hos oss pyntar vi med tomtar och änglar och varje julaftons morgon sätter vi oss i biblioteket, brasan brinner och huset doftar av skinkan jag gjort dagen innan, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i och hyacinter. Och så läser Gunnar julevangeliet. Och då är julen här!

Morfar Gustav