Vet du hur du ska köra nu?, frågade Gunnar mig när jag tog över bilen på söder i Stockholm. Javisst, svarade jag. Jag passerar de tre thai-massage-butikerna, svänger till vänster, dvs jag passerar inte Annikas hus, och sedan är det bara höger före bron.

Gunnars min går inte riktigt att beskriva och så frågade han – du tror inte att du skulle kunna säga vad gatorna heter?...

Det är klart att det skulle förenkla, men det skulle minska spänningen i livet. Nja, det handlar mera om att jag vet målet och många gånger är resan dit inte det viktigaste.

Nu vet jag målet, nu vet jag vad alla dessa hemska år tjänade till. Ja, allt var väl inte hemskt, men alldeles för mycket. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjort de senaste fyra åren, jag har aldrig varit så besviken på människor som jag varit dessa fyra år. Jag har sett sidor hos släktingar, vänner och bekanta jag gärna sluppit, och ibland har jag undrat varför, varför Gud? men det är genom prövningar man testas och nu står jag stark, jag vet vägen och jag har snart nått målet.

Nej, det har inte varit en rak och enkel väg och många gånger har jag inte ens känt att jag varit på vägen utan mera nere i diket.

Min förvåning över min förflyttning måste ha lyst om mig. Personalchefens förslag låg i luften mellan oss och jag stammade fram ett ”låt mig få tänka på saken” och i huvudet snurrade det – var ligger denna plats?

Och på vägen hem, utan att veta var staden låg, visste jag att detta ville jag, detta ville jag av hela mitt hjärta. För där fanns det människor jag tycker om, det visste jag. Och glädjen spreds inom mig.

Så skulle Gunnar och jag åka för att se den stad jag skulle bli kårledare i, en stad han kände väl sedan barnsben. Vi ringde en underbar vän som beskrev hur vi skulle åka för att hitta kårlokalen med orden ”och så svänger du rakt fram i rondellen”. Och så känns hela denna resa som jag och familjen påbörjat, nu svänger vi rakt fram. Men vem kunde tänka sig att målet var Skövde?