Jag var snart 30 år och livet hade tagit en helt ny vändning. Jag hade levt ensam och hårt bunden av en sjuk mor och en svag styvfar. För första gången i mitt liv var jag djupt förälskad och för första gången ville jag välja mitt eget liv. Ett liv som egen person och inte vårdare till föräldrar.

På en utbildning skulle vi beskriva vårt liv och jag beklagade mig över min mors ilska. Kursledaren tittade på mig och så suckade hon: Ja, du Ragnhild, du är en sådan som vill ha allt och att alla ska älska dig.

Orden gick rakt in och först gjorde de ont, väldigt ont. Är det att vilja ha allt? Både kärleken från en man och möjligheten till en egen familj och rätten att slippa vara mamma till sin mamma? Men så gick orden djupare och det blev uppenbart för mig – jag måste välja – jag kan inte få allt. Jag måste välja mitt liv. Så jag valde, jag valde kärleken. Jag tror att det var då som det viktigaste formades, för i samma ögonblick jag valde kärleken, valde jag också Gud. Gud som är kärleken.

Priset blev högt, en familj som försköt. Men den andra sidan blev en annat pris, Första priset! Jag fick en kärlek till och av en man som bara fördjupas och blir allt större. Jag fick underbara barn och barnbarn, jag fick ett eget liv.

Häromdagen fick jag frågan om vad som varit så svårt under dessa senaste år och jag kände att jag inte längre var besviken eller arg. De var totalt bearbetade och ointressanta, för inom mig har jag redan gått vidare. Jag är så lycklig, så fånigt lycklig, och i morse vaknade jag och tänkte:

 
Jag är flickan som fick allt!