När jag började min blogg skrev en klok själ till mig – låt den nu inte bli en belastning! Så, sant! Och så lätt att falla i den fällan. Så lätt att känna, nu måste jag prestera.

I söndags var det en krönika av Andres Lokko i SvD som slutade: ”Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda lösningen. Precis som det faktiskt alltid har varit.”

Ja, precis så är det. Det spelar ingen roll om det är bloggen, predikan, en skoluppgift eller ett brev till en god vän – har jag inget att säga, blir det inget.

Det måste finnas något som trollbinder mig, engagerar mig, får mig nyfiken, för att jag ska lägga ner min själ i det.

Jag har just läst Annika Borgs bok, Bibeln på mitt sätt, och den grep mig. Sida upp och sida ner. Inte för att innehållet var så nytt för mig, utan för att jag fann en själsfrände. Annika Borg skriver om hur viktigt det är att diskutera tron, lära nytt, våga ifrågasätta, vara kritisk, bli totalt lycklig över det man läser, dvs ett totalt engagemang!

Jag saknar så oerhört ett öppet forum för att kunna diskutera trosfrågor utan kritik. Att få vrida och vända på frågeställningar, utan att hela tiden gardera eller försvara sig. Att ingen säger att den har sanningen, utan tanken får vara fri och därmed växa.

Ibland känner jag mig som vatten i någons hand. Så länge jag får vara där i den öppna handen ligger jag kvar, men när man sluter handen, då smiter jag ut mellan fingrarna.