Jag har varit på ledardagar inom Armén och det har varit dagar fyllda av värme, bekräftelse, samtal och gudsnärvaro.

Vår ledare och kommendör talade om vilken hållning vi kan ta till livet och dess olika skeden. Han beskrev det ur hundens och kattens vinkel. Hunden börjar sin dag med: matte och husse vaknar – det bästa jag vet, mat – det bästa jag vet, promenad – det bästa jag vet, lek - det bästa jag vet, kel – det bästa jag vet osv, osv, osv. Katten däremot är fri, egensinnig och känner sig fången hos sina ägare.

Ganska snart började omgivningen retas med mig, för de tyckte att jag var den tydligaste hund de träffat. Men det är ju så, det är ju så roligt att arbeta – det är det bästa jag vet. Att möta människor – det är det bästa jag vet. Att göra nytta – det är det bästa jag vet. Att städa – det är det bästa jag vet. Att organisera – det är det bästa jag vet. Att plugga – det är bästa jag vet, att skriva predikningar eller på bloggen – det är det bästa jag vet, familjen – det är det bästa jag vet, vännerna – det är det bästa jag vet.

Det var helt fantastiskt att höra de olika andakterna, beskrivningarna om vad som händer på olika kårer. Det var fantastiskt att höra vår nye chefsekretare berätta om sitt liv och sin gärning. Det var fantastiskt att höra andakten om en liten flickas ingång in i Frälsis och hur den flickan växer upp till att bli Frälsis' Marlene Monroe… Det var fantastiskt att höra sången både från plattformen och från golvet. Allt detta var helt enkelt – det bästa jag vet!

Men det är klart att jag på vägen hem från Örebro började fundera på vilken sorts hund jag är.

Jag är ingen golden retriever som faller ihop i en alldeles för snäll hög – det är jag för vasstungad för. Jag är ingen jakthund – det är jag för lat för. Jag är ingen afghan – men det hade jag gärna varit, smal och förfinad. Jag är ingen schäfer – för det protesterar hela mitt engelska ursprung inför. Jag är ingen pudel – eftersom jag undviker allt vad politik innebär. Jag är nog en sorts terrier – envis!

Under hela min tonårstid fanns det hundar hemma. Mamma var hundtrimmare och jag fick alltid hjälpa till. Ta en allergitablett och håll hunden, var ordern. Och hålla innebar att hålla om nosen på de ilskna hundarna, så mamma inte blev biten eller hålla runt testiklarna så hunden inte satte sig . Hundar som trimmas, blir trimmade med knivar och mamma ville inte lämna ut en blodig hund – det var helt enkelt svårt att få betalt då. Blodiga döttrar gick bättre.

Men det är klart, skulle jag någonsin få frågan så där som du vet i intervjuer – kan du säga en okänd talang eller egenskap hos dig? – kan jag alltid säga. jag kan trimma airedaleterriers och klippa pudlar, bäst är jag på öron.

Nu hade vi också hundar under dessa år och då just airedaleterriers.
Och det hände faktiskt att någon sa att jag var lik Joczie eller Robin.
Mest berodde det på att vi hade lockigt brunt hår och lite för stor näsa.

Nu var det länge sedan jag hade hund och det beror helt enkelt på
 – att det inte är det bästa jag vet.