Det är i mångfalden som skönheten finns!





Det är när alla färger och sorter blandas, som vi häpnar över hur vackert det är




För cirka tio år sedan skulle vi inom en av stadens föreningar planera en soaré för välgörenhet. Några engagerade personer träffades hemma hos mig. Det var veterinären, en bankchef, kyrkoherden m f l. Vi samlades hemma hos mig och precis som jag börjat servera trattkantarell-soppan, ringde det på Mattias mobil. Det var hans hustru som sa att deras butik brann.

Mattias reste sig och sprang och jag tittade på de övriga och sa: borde vi inte gå med. Men alla ville äta den varma soppan och sa, han ringer om han behöver oss.

Och jag gick inte som värdinna heller. Än idag kan jag känna hur skammen kryper i kroppen. Hur kunde jag?

Nu brann det inte hos Mattias, det var en rökgenerator kopplad till larmet som fått fnatt, och han kom tillbaka och åt. Se där sa, de andra till mig, det var ju ingen fara.

Men jag bestämde mig för att aldrig mer göra så. Aldrig.

Fast det är inte heller lätt – framför mig på Östermalms tunnelbanestation gick en parant vacker kvinna. Klädedräkten var perfekt, med ett undantag. Hennes underkjol hängde under.

Så jag smög upp bredvid henne och viskade: ursäkta, men damens underkjol hänger under.

Hon vände sig om, tittade på mig med förakt och sa: hänger den i vägen för er!

Och så kände jag skammens rodnad återigen, fast nu på ett helt annat sätt…

Idag går det två vindar över Sverige – en iskall och en varm!

Fler och fler tar avstånd från främlingsfientlighet och ser,
att vi alla är Guds avbild, även om det inte är det ordvalet de väljer.
För om Gud är vår far, är alla våra syskon.

Alla är vår nästa!

Tänk sådan stolthet jag känner när jag hör och läser biskop
Eva Brunnes predikan från Riksmötets öppnande.
Tänk att så många vågar säga ifrån! Jag vågar! Vågar Du!