Allt går så fort. Det är så mycket information. Så många röster vill göra sig hörda.

Jag åker mycket tåg, väldigt mycket tåg. Ofta läser jag. Det är läxor, tidningar, skönlitteratur, fackböcker. Just nu läser jag mycket om övergrepp och lagtexter, eftersom jag ska revidera ett utbildningsmaterial som handlar om både sexuella och andra övergrepp.

Då och då lägger jag ner boken och bara låter tankarna gå. Jag tittar ut genom fönstret på tåget och egentligen ser jag väl inte ut, oftast bryr jag mig inte heller om spegelbilden som blir i rutan.

Men tankar bryts av kvinnor som pratar alldeles för högt om grannar, övervikt och elaka chefer. Det är tonårsflickor som fnittrar och ibland undrar jag varför de behöver en mobil, de hörs ju hur långt som helst ändå. Tonårskillarna knuffas och buffas. Männen skriver på sina datorer – varför måste knapparna låta så dant? En del skriver väldigt omusikaliskt – det blir ingen rytm i det. Talar de i mobilen handlar det om ”viktiga” möten.

Barnen stör mig mycket lite, men deras föräldrar. Har de sagt nej, låt det vara nej. Sluta slå med bordet, säger pappan. Sluta slå då! Men inte slutar barnet slå och inte slutar pappan tjata.

Igår på tåget satt en medelålders herre bakom mig. Han lyssnade på sin kvinnliga granne, granne både i stolen bredvid och hemma. Hon berättade om sin sjukdom – i detalj! Efter en halvtimme började mannen trumma med sin vänsterhand på bordet framför sig, dvs mitt ryggstöd. Inte sa jag till.

Men mina tankar var brutna. Inte mycket till eftertanke.

Fast klockan var sen när jag kom hem i Arboga från Stockholm, bestämde jag mig för att Gunnar och jag skulle gå ut en stund i skogen. Vi tog svampkorgarna med och nu blev det tid för tankar. I vår Herres natur finns ljuden som tillåter tankar! Kanske inte så stora eller märkvärdiga, men varma och mjuka!

Och svampsmörgåsen var inte så dum den heller!