Posa snyggt är verkligen inte lätt, posa överhuvudtaget är inte lätt. Att posa och göra snygga moves gällde. Ner med hakan, fram med axeln. 150 bilder togs på en timme, farten var intensiv. Tre klädbyten, nya bakgrunder, sminkad och stylad. Allt detta var en ny upplevelse.

 

I hela mitt liv har jag föredragit att vara bakom kameran, nu var jag framför. Dottern hade sett till att både Gunnar och jag kom iväg för styling och fotografering.

 

Jag storgillar programmet Top Model på TV och nu vet jag dessutom hur svårt det är – och hur kul det kan vara. Men ytterligare en erfarenhet läggs till många andra – och du – ringer de från studion kanske det är jag som tipsat om dig – öva på movesen och testa poserna framför spegeln!

 

 



Stylad och posad...

Hon föll av hästen, ganska illa. Loppans hovar slog i och bongljudet i dotterns hjälm hördes över ridhuset. Visst grät hon, men värst var oron för om vi skulle säga: du får inte rida mer.

 

Oron på akuten var annorlunda för oss föräldrar än det var för 9-åringen. Vi undrade vad hjärnskakningen betydde för framtiden, det gjorde hon med, men den framtid som det handlade om för henne var – jag får väl fortsätta rida?

 

Att brinna för ett intresse, att ständigt längta till stallet. 9-åringens favoritsång är När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå… 

 

I söndags var vi på Strömsholm och tittade på SM i hopp. Det var spännande, roligt och lite skrämmande – vilken kraft, vilken höjd och vilken fart. 9-åringens ögon lyste av längtan att få vara med. Återigen var det med andra ögon vi föräldrar såg på det hela, men dottern såg vi. Vi såg hennes längtan och lycka!

 

12-åringen började gå till skytteklubben för att träffa nya vänner :) . Först fanns ilskan över att inte skjuta så bra, nu handlar det om att få den perfekta 10:an och 9:orna ses som ett misslyckande. Ett år har det tagit att komma upp bland de bästa. Ännu roligare blev det när pappa började följa med. Även om omgivningen fascineras av att Gunnar valt just skytte med tanke på sin Parkinson, men varför inte… Vem har sagt att saker ska vara lätt?

 

Pokal efter pokal kommer in i pojkrummet och längtan efter ett eget luftgevär finns hos pojken. Viljan att bli bäst!

 

Har jag någonsin haft ett intresse på det sättet? Jag roas av mycket – människor, tro, fotografering, pyssel hemma, dockskåpet, handarbeten, läsa, lära nytt – men har jag längtat så? Har jag någonsin känt den där lyckan av att längta så?

Nu är julförberedelserna i full gång. I helgen började vi producera julkorten. Vi älskar julkort och skickar hundratals. Det är en egen process. Först ska vi hitta framsidemotivet, och i år var det en väns foto som vi frågade om vi fick använda oss av. Olle var dessutom så vänlig att han gav det till oss.

 

Sedan ska en julgåva att skicka med till olika företagskunder väljas och i år var den uppgiften enkel (men än så länge hemlig…).

 

Det är snart dags att åka till andra vänner och välja granar – svårt och jättekul. Det ska vara en stor gran på gården som är hög och inne ska det vara en lagom hög, men en vid gran med många grenar. Lummer ska plockas för dekorationen vid öppna spisen och till kransen på dörren. Mossa, både vit och grön ska tas hem för adventsstakar och krubbor. Jag älskar den här tiden!

 

Igår hann vi tvätta en tredjedel av fönstren för det är bara kort tid kvar innan adventsstjärnorna ska sättas upp. Snart får jag sätta in hyacinter och amaryllis i fönstren, julpynta dockskåpet, putsa adventsljusstaken, byta köksgardiner. Hela jag njuter av pysslandet.

 

Men i år gjorde vi något vi aldrig gjort förut – vi åkte och tittade på levande julskinkor, i alla fall till kommande år. Jag är inte alldeles säker på att jag får djurälskande 9-åringen att äta skinkan i jul – eller 18-åringen heller för den delen.

 

Jag däremot, tänkte på Pumbas replik i Lejonkungen ”Prima skinka”!


















Ett lyckligt gäng!

Så blev det höst i trädgården! Allt ska plockas in och allt tar ny skepnad. I dagens tidning fanns Bergelins teckning om hösten med texten: att beskriva hösten är som en akvarellmålning på Medborgarskolan. Men vackert är det, oändligt vackert!













































Krassen är tagen av frosten. Dags för mossa, gran och tall. Snart kommer snön!

Välkommen är varje årstid, liksom kär vän!

Vem gör intryck, vem stannar kvar i Dig? För mig är det ofta den som har en historia. Varje människa är en berättelse, skrev Clarence Crafoord.

 

Sedan finns det andra möten, som t ex föräldramöten. Med fyra barn har jag varit på
m-å-n-g-a. Där sitter jag på en hög, alldeles för liten, stol. På tavlan står kvällens dagordning, snyggt skriven med en lärarinnas handstil. Några punkter finns alltid med: Klassföräldrar och Klassresa.

 

När det gäller klassresan handlar det om Liseberg, Gröna Lund eller kanske något kulturellt som barnen inte vill ha. Men där beskrivs också en annan form av klassresa, den flera av oss gör i livet.

 

Så kommer paniken över hur ska vi få ihop 24 000.- kr? För det är vad man beräknar att resan kostar. 1 000.- per barn. Det här är absolut vansinne.

 

På kontot finns 1 800.-, det är allt. Nu ska vi sälja korv. Varje korv ska säljas för 160.-kr och varje barn ska helst sälja 7 st. I min mage vrider sig oron. Vi har ingen släkt i närheten, vi har inga arbetsplatser vi kan sälja på. Förra året köpte jag tre och gav bort i julklapp, 480.- som jag egentligen inte hade. Sonen sålde minst och fick sälja bland lärarna så att hans statistik inte blev sämre än de andras. Hur ska jag nu rädda dottern?  I synnerhet i år…

 

Så kommer nästa steg i vår, när klassen ska ut på resan och då kommer min panik över allt som kan hända. Det är en stökig klass och många gillar att retas, knuffas och utmana: är du rädd, eller?

 

Jag önskar man gjorde något meningsfullt, åkte till Birka och lärde sig något, Vasa-museet eller Tom Tit, men nej, det ska vara lek- och busland, tivoli eller liknande.

 

Tråkmåns, kanske Du tänker. Okej då, men ska jag nu betala orimliga summor borde det väl leda till någon förkovran?

 

Nej, något egentligt möte mellan människor blir det inte i klassrummet. Vi är alla väldigt tysta, fröknar pratar hela tiden och tio minuter innan mötet ska vara slut, frågar de: är det någon som har några frågor?

 

Och inte vågar jag då fråga: nästa föräldramöte, kan ni inte bara skicka ut informationen till oss i stället? Och om vi nu ändå måste köpa korven själva, kan vi inte bara betala direkt till barnets resa? Och snälla rara, vad är det för roligt med att bli åksjuk på Gröna Lund? Men jag förblir tyst.

 

Så det är bara att konstatera, jag är en tråkmåns och fegis – i alla fall i klassrummet.

Då och då måste jag påminna mig om vad som är viktigt och vad som har betydelse. Jag älskar Dig, mamma! Barnens kärlek och kärleken till barnen – det är viktigast! Jag älskar Dig, säger Gunnar. Kärleken till min man och från honom – det är viktigast!

 

Att Gud finns där och omsluter oss, beskyddar oss, hjälper oss i svåra stunder – det är viktigast!

 

Att göra nytta, se andra, vara rädda om andra, bry mig – det är viktigt! För mig är det viktigt att när jag lägger mig om kvällen, veta inombords att jag funnits där för någon. Det handlar inte om att jag behöver skrika ut det för världen eller slår mig för bröstet.

 

Det handlar om att jag har använt de gåvor jag fått av Gud och gjort något bra av dem. I de absolut flesta fallen kan jag aldrig berätta om vem jag talat med, vad vi talat om eller hur jag sett hur en person gått vidare i sin utveckling. Så min glädje sker i tysthet och i tacksamhet mot Herren.

 

Så trots att jag vet vad som är viktigt, blir jag ändå så ledsen över att andra dömer och fördömer mig. Att de tar sig rätten att kritisera mig och göra sig själva till norm. Det kommer ständigt att finnas människor som tror annorlunda än jag, ber på andra sätt, kan mer eller mindre. Min önskan är att de ska respektera den jag är. När någon tror sig ha den enda sanningen – det blir i min värld skrämmande!

 

 

Meddelande från Carolina på tavlan som vi skriver upp allt som tagit slut och behöver handlas - och då och då viktiga meddelande till varandra! De viktigaste meddelandena i världen!

I två dagar har jag försökt hinna i fatt. Jag har varit borta sex dagar i sträck, först på skolan och därefter deltog jag i en kurs som lite lärare men mest som iakttagare för att lära. Tiden nu handlar om gudstjänster som ska förberedas, en predikan som ska skrivas, en power-point som ska utformas (och det för första gången), läxor som ska läsas och svaras på.

Till slut blev huvudet bara fullt, överfullt, så jag gick en promenad över staden.

Jag älskar hösten, den klara luften, färgerna på löven.
Jag är barnsligt förtjust i att plocka kastanjer.
Jag fyller fickorna med dem -  mjuka, lena och bruna.
Jag fyller skålar med dem och bara njuter.

Allt är bara så vackert!

Idag är det min lediga dag. Solen skiner och det är underbar höst ute. Luften är som kristall. Tidigt i morse skjutsade vi yngsta dottern till stallet. Gunnar och jag hade lastat in våra bärplockare och två hinkar. I 20 års tid har vi bott här i staden, men aldrig hittat ett lingonställe. Men nu hade dottern sagt, att hon sett en massa lingon när hon var ute och red förra helgen.

 

 

 

Vi följde den av hästar hårt upptrampade stigen. Och där fanns de – lingonen! Skogens röda guld. Inom en timme hade vi plockat 8 liter, den gräns jag satt för vad jag skulle kunna hinna ta rätt på. Jag ska ju också koka gelé av fläderbären efter blommorna, som inte blev saft i våras. I morgon ska jag också ta med äppel- och rabarberpaj till kåren, då vi har knytkalas.

 

Vi tänker så olika, Gunnar och jag. Eller också är det manligt respektive kvinnligt. Vi köpte bärplockarna första hösten i huset. Och som sagt, de har inte direkt blivit slitna. Medan vi plockade räknade Gunnar ut literpriset på lingonen i förhållande till vad bärplockarna kostat – vem minns det efter 20 år? Förra året köpte jag lingon, dyrt. I år, sa Gunnar, är de nästan gratis. Och ingen bensin kostade det heller, för vi skulle ju ändå köra dottern.

 

Gunnar gör ofta så, räknar ut priset per gång. Värst var det när vi skaffade gymkort. Nu är vi nere i 500.- per gång, och nu i bara 290.- osv. Jag i min tur räknade nedgångna kilon…

 

Jag tankar när jag behöver, Gunnar letar billigaste priset. Fast, även jag har mina sparidéer. Jag älskar att köpa julklapparna på rea och har ofta alla inköpta redan i september. Och jag storgillar julklappar av den sort, som är det man ändå behöver. Kläder, ridgrejor, datorprylar, köksprylar osv. Fast jag lyckas inte alltid hitta de perfekta. Och i år har jag inte orkat. Energin har gått till studier, nya arbetsuppgifter, sjukdom, resor mm mm.

 

Nu kokar gelén och snart är lingonen rensade. Och så kommer det bästa av allt: slå det i burkar, sätta etiketter och ställa ner dem i matkällaren. Sedan kan jag ta ett steg tillbaka, titta på lagren och känna, att nu klarar vi vintern. Som om vi inte hade gjort det ändå…

 

Nej, det kanske inte behövs, men det är en påminnelse om jordens rikedom och om hur god vår Herre är, som förser oss med allt vi behöver. Det är också en påminnelse om att även i livets höst är det skördetid. Tid att skörda av allt det vi lärt och kan. Och så är det ju så roligt!

 

Snart är gråpäronen klara att ätas!

 

 

Jag älskar blommor! Jag älskar att plocka blommor, köpa blommor, plantera blommor och dofta på blommor.

 

Men en del är lättare att älska än andra. De är som människor.

 

Ska jag måla en blomma eller fotografera blommor blir det ofta rallarrosor. Färgerna är perfekta och rätt osannolika. Starka och lysande. En vild skönhet!

 

 

 

Vem vill läsa mina tankar? Behövs de? Troligen inte.

 

En av våra närstående skriver böcker, böcker som han själv konstaterade att väldigt få läser. Varför skriver du då? frågade jag. För min egen skull, svarade han.

 

Vilket perfekt svar, så blir det för mig med – min blogg är för min egen skull.