Hon föll av hästen, ganska illa. Loppans hovar slog i och bongljudet i dotterns hjälm hördes över ridhuset. Visst grät hon, men värst var oron för om vi skulle säga: du får inte rida mer.

Oron på akuten var annorlunda för oss föräldrar än det var för 9-åringen. Vi undrade vad hjärnskakningen betydde för framtiden, det gjorde hon med, men den framtid som det handlade om för henne var – jag får väl fortsätta rida?

Att brinna för ett intresse, att ständigt längta till stallet. 9-åringens favoritsång är När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå… 

I söndags var vi på Strömsholm och tittade på SM i hopp. Det var spännande, roligt och lite skrämmande – vilken kraft, vilken höjd och vilken fart. 9-åringens ögon lyste av längtan att få vara med. Återigen var det med andra ögon vi föräldrar såg på det hela, men dottern såg vi. Vi såg hennes längtan och lycka!

12-åringen började gå till skytteklubben för att träffa nya vänner :) . Först fanns ilskan över att inte skjuta så bra, nu handlar det om att få den perfekta 10:an och 9:orna ses som ett misslyckande. Ett år har det tagit att komma upp bland de bästa. Ännu roligare blev det när pappa började följa med. Även om omgivningen fascineras av att Gunnar valt just skytte med tanke på sin Parkinson, men varför inte… Vem har sagt att saker ska vara lätt?

Pokal efter pokal kommer in i pojkrummet och längtan efter ett eget luftgevär finns hos pojken. Viljan att bli bäst!

Har jag någonsin haft ett intresse på det sättet? Jag roas av mycket – människor, tro, fotografering, pyssel hemma, dockskåpet, handarbeten, läsa, lära nytt – men har jag längtat så? Har jag någonsin känt den där lyckan av att längta så?