Idag är det min lediga dag. Solen skiner och det är underbar höst ute. Luften är som kristall. Tidigt i morse skjutsade vi yngsta dottern till stallet. Gunnar och jag hade lastat in våra bärplockare och två hinkar. I 20 års tid har vi bott här i staden, men aldrig hittat ett lingonställe. Men nu hade dottern sagt, att hon sett en massa lingon när hon var ute och red förra helgen.

Vi följde den av hästar hårt upptrampade stigen. Och där fanns de – lingonen! Skogens röda guld. Inom en timme hade vi plockat 8 liter, den gräns jag satt för vad jag skulle kunna hinna ta rätt på. Jag ska ju också koka gelé av fläderbären efter blommorna, som inte blev saft i våras. I morgon ska jag också ta med äppel- och rabarberpaj till kåren, då vi har knytkalas.

Vi tänker så olika, Gunnar och jag. Eller också är det manligt respektive kvinnligt. Vi köpte bärplockarna första hösten i huset. Och som sagt, de har inte direkt blivit slitna. Medan vi plockade räknade Gunnar ut literpriset på lingonen i förhållande till vad bärplockarna kostat – vem minns det efter 20 år? Förra året köpte jag lingon, dyrt. I år, sa Gunnar, är de nästan gratis. Och ingen bensin kostade det heller, för vi skulle ju ändå köra dottern.

Gunnar gör ofta så, räknar ut priset per gång. Värst var det när vi skaffade gymkort. Nu är vi nere i 500.- per gång, och nu i bara 290.- osv. Jag i min tur räknade nedgångna kilon…

Jag tankar när jag behöver, Gunnar letar billigaste priset. Fast, även jag har mina sparidéer. Jag älskar att köpa julklapparna på rea och har ofta alla inköpta redan i september. Och jag storgillar julklappar av den sort, som är det man ändå behöver. Kläder, ridgrejor, datorprylar, köksprylar osv. Fast jag lyckas inte alltid hitta de perfekta. Och i år har jag inte orkat. Energin har gått till studier, nya arbetsuppgifter, sjukdom, resor mm mm.

Nu kokar gelén och snart är lingonen rensade. Och så kommer det bästa av allt: slå det i burkar, sätta etiketter och ställa ner dem i matkällaren. Sedan kan jag ta ett steg tillbaka, titta på lagren och känna, att nu klarar vi vintern. Som om vi inte hade gjort det ändå…

Nej, det kanske inte behövs, men det är en påminnelse om jordens rikedom och om hur god vår Herre är, som förser oss med allt vi behöver. Det är också en påminnelse om att även i livets höst är det skördetid. Tid att skörda av allt det vi lärt och kan. Och så är det ju så roligt!

Snart är gråpäronen klara att ätas!