Vem gör intryck, vem stannar kvar i Dig? För mig är det ofta den som har en historia. Varje människa är en berättelse, skrev Clarence Crafoord.

Sedan finns det andra möten, som t ex föräldramöten. Med fyra barn har jag varit på
m-å-n-g-a. Där sitter jag på en hög, alldeles för liten, stol. På tavlan står kvällens dagordning, snyggt skriven med en lärarinnas handstil. Några punkter finns alltid med: Klassföräldrar och Klassresa.

När det gäller klassresan handlar det om Liseberg, Gröna Lund eller kanske något kulturellt som barnen inte vill ha. Men där beskrivs också en annan form av klassresa, den flera av oss gör i livet.

Så kommer paniken över hur ska vi få ihop 24 000.- kr? För det är vad man beräknar att resan kostar. 1 000.- per barn. Det här är absolut vansinne.

På kontot finns 1 800.-, det är allt. Nu ska vi sälja korv. Varje korv ska säljas för 160.-kr och varje barn ska helst sälja 7 st. I min mage vrider sig oron. Vi har ingen släkt i närheten, vi har inga arbetsplatser vi kan sälja på. Förra året köpte jag tre och gav bort i julklapp, 480.- som jag egentligen inte hade. Sonen sålde minst och fick sälja bland lärarna så att hans statistik inte blev sämre än de andras. Hur ska jag nu rädda dottern?  I synnerhet i år…

Så kommer nästa steg i vår, när klassen ska ut på resan och då kommer min panik över allt som kan hända. Det är en stökig klass och många gillar att retas, knuffas och utmana: är du rädd, eller?

Jag önskar man gjorde något meningsfullt, åkte till Birka och lärde sig något, Vasa-museet eller Tom Tit, men nej, det ska vara lek- och busland, tivoli eller liknande.

Tråkmåns, kanske Du tänker. Okej då, men ska jag nu betala orimliga summor borde det väl leda till någon förkovran?

Nej, något egentligt möte mellan människor blir det inte i klassrummet. Vi är alla väldigt tysta, fröknar pratar hela tiden och tio minuter innan mötet ska vara slut, frågar de: är det någon som har några frågor?

Och inte vågar jag då fråga: nästa föräldramöte, kan ni inte bara skicka ut informationen till oss i stället? Och om vi nu ändå måste köpa korven själva, kan vi inte bara betala direkt till barnets resa? Och snälla rara, vad är det för roligt med att bli åksjuk på Gröna Lund? Men jag förblir tyst.

Så det är bara att konstatera, jag är en tråkmåns och fegis – i alla fall i klassrummet.