Hennes texter är nakna och fulla av sorg, men ändå mer fyllda av glädje. Glädje över att ha hittat hem, hem till en levande tro.

En av killarna på stödboendet känner henne och vid andakterna på förmiddagarna tar han gärna med hennes skivor för att vi ska få lyssna. Texterna går rakt in i oss. Killarna öppnar sig och berättar sina livshistorier och andakten får djup och mening.

Carina Nyman har förlora allt, knarkat bort allt, känt slagen och förnedringen men för 14 år sedan bestämde hon sig för att bli kristen. Skillnaden var två sjuksköterskor i vården som levde som de lärde, de brydde sig, fanns där och såg Carina. Carina ville testa ”det där med Jesus” och steg för steg, oftast myrsteg! tog hon sig fram till drogfrihet och ett nytt liv. Hon talade länge om den frid och sinnesro hon fick samtidigt som hon kom till tro.

Carina kom till oss på Gnistan, och alla var välkomna: boende, härbärgesgäster, personal och vikarier. Vi hade, som man säger, ”tur med vädret”. Men mest tur hade vi med all den glädje och gemenskap som fanns mellan oss. Alla lyssnade och var med, enda störningen var att på ängen bredvid kom ett stort sällskap för att flyga luftballong. Ljudet från gasbrännarna överröstade Carina och hennes gitarrist då och då.

Men det som nyss var störande, blev till extra glädje. Budskapet på ballongen var – sinnesro!

Vi kände det som en hälsning från Gud.

 


Går det att resa i tiden? Var allt bättre förr?

Ja, efter helgen i Hillingdon strax utanför London kan jag bara svara ja.

Hillingdon kår firade 80 år och Gunnar fick en inbjudan att vara med. Redan då började resan längs Minnenas allé. Derek mötte oss, visade oss alla platser som kåren en gång varit stor på. Han berättade intensivt: där stod vi och spelade, där samlade vi pengar och där bodde den, liksom den. Namnen for som svalor genom luften.

Kommer du ihåg mig, Gunnar? frågade den klotrunda kvinnan. 46 år är rätt lång tid och att åldras kan ske olika. Andra var sig exakt lika som på de 100-tals fotografier som fanns i lokalen, möjligtvis var håret gråare, tunnare eller alldeles för ny- och starkfärgat.

Stoltast var kåren över att ha fostrat en general och John och Freda ledde, predikade, spelade och mindes till allas stolthet. ”Kapten” Larsson kallade fram sin assistent ”löjtnant” Granholm och damerna på de första raderna suckade av glädje – på samma sätt de gjort 46 år tidigare när de var flickor som beundrade de två unga officerarna.

Eftersom John var där njöt vi av hans musik och alla, jag lovar alla, kunde texterna. Och som alla sjöng i stämmor! Slöt jag ögonen var jag oändligt nära himlen.

Tack och tal var många och så fyllda av värme, glädje och sann tacksamhet till kåren, till människorna och till Gud. Och jag kan också bara tacka för all värme, all glädje, all vänlighet och ett fantastiskt välkomnande – så visar man vägen till Gud!

Jag grät en skvätt i morse. Framför mig på datorn kunde jag läsa texten, där stod precis det jag hade hoppats på, varje ord. Allt var och kändes rätt. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät en skvätt i går eftermiddag. Mötet hade gått över förväntan, jag blev hörd och det jag hade lovat gick att hålla. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Jag grät faktiskt en skvätt häromdagen också. Jag får ihop flytten tack vare att jag blev hörd. Jag framförde mina önskemål och jag fick den hjälp jag behöver. Lättnad, och spänningen släppte. Tack min skyddsängel!

Under den här våren har jag gråtit många skvättar, när huset såldes, kontraktet skrevs på nya lägenheten, när det ordnade sig med förråd, men också för saknade vänner, för elakheter, för tunga möten, för att jag känt mig så hjälplös!

Men så upptäcker jag, jag är inte hjälplös. Jag är buren, jag är omsluten, jag blir hörd. Och så, den underbara lättnaden när spänningen släpper.

Tack min skyddsängel!

Det är stort, dammigt och tungt.

Jag har älskat varje stund i huset. Gunnar har alltid sagt att jag haft två dockskåp, ett i skala 1:12 och ett i 1:1. Det är nog sant. Jag har pyntat, fixat och njutit, vardag som fest. Men nu, allt vi sparat med orden: vi tar hand om det, vi har stort hus – vad jag ångrar dem nu!

Varje dag fyller vi bilen – och det är en minibuss – med svarta säckar som ska till tippen. Vi ger bort massor till en av second-hand-butikerna i staden. Vi ger till vänner allt från snöslunga, gräsklippare till leksaker även för barn. Vi fyllde ett hyrt förråd med babysaker som bara inte går att kasta eller ge bort. De utflyttade barnen får kasse på kasse med sådant som är deras eller kan tänkas bli deras.

Och det var under Valborg jag upptäckte det, allergin, eller i alla fall en klar överkänslighet. Jag får utslag numera av orden: ja, men det kan vara bra att ha! Aldrig mer ”en-bra-att-ha”-sak i mitt hem!

 I alla fall det närmaste året.

    Framför mig står ett 20-tal barn. De är klädda i glada starka färger. De är spända, pirriga och fulla med liv. Sångerna är väl inövade. Anna-Lena säger, tänk att de kan allting utantill! Klart det, tänker jag, de är så små så de kan troligen inte läsa. Deras röster är späda, men vi hör varje ord.

De sjunger om våren, om vänskap och Jesus. De sjunger om livet och jag rörs till tårar.

Det är väl en sak, att beröras av egna ungar, men andras – vad är det som de gör, som berör så?

Blodet rinner över hans ansikte, smärtan är total – min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Hela jag berörs, hela jag känner smärtan trots att jag vet att det är en musikal jag tittar på med duktiga sångare och dansare – vad är det som de gör, som berör så?

Det är enkelt – de tror på vad de sjunger om, de tror på det som de gör och de är närvarande. De ger sig helt hän och äktheten når fram till mig i bänken.

Så vill jag predika, så vill jag vara – så vill jag beröra – genom äkthet och närvaro!
 

Ibland när jag funderar över olika bekymmer, tänker jag för mig själv – är det egentligen någon idé att oroa mig? I morgon är det nya stora saker som händer och dagens kris och kaos är glömda!

Den här våren har varit som att åka berg- och dalbana eller hoppa bungy jump utan gummisnodd…

Och aldrig någonsin har jag känt mig så ledd och så buren av vår Herre! Så fullkomligt omsluten. Jag tror ju inte på en Gud som ska springa mina ärenden, snarare ska jag springa hans, men stundtals har det känts som han helt ägnat sin tid åt mina problem. Ibland har jag ändå önskat att han bara en enda gång kunde ge mig mannat en dag innan jag nästan gått sönder :).

Men nu står jag här med huset, som var nästan helt omöjligt att sälja, sålt. En toppenfin, stor, härlig och ljus lägenhet mitt i Skövde från 1 juli. En lägenhet med ALLT vi önskade, hiss, garage, balkong, trevliga grannar, markplan på ena sidan, stora rum, liksom rätt antal rum, tvättstuga, nya täta och icke repiga fönster, dusch och väggar av betong som stoppar ljudet. Och dessutom, allt detta bara 7 minuters promenad från kåren och barnens skola inom synavstånd på cirka 200 meter (ja, jag behöver nya glasögon).

Och som grädde på moset är det bara bra på jobbet och alla stora problem med förhandlingar och strul ordnar sig ett efter ett. Chefer kan vara utmärkta och extremt roliga att samarbeta med.

Jag kan bara tacka! Tacka för att Herren är god – liksom människor!

Jag var snart 30 år och livet hade tagit en helt ny vändning. Jag hade levt ensam och hårt bunden av en sjuk mor och en svag styvfar. För första gången i mitt liv var jag djupt förälskad och för första gången ville jag välja mitt eget liv. Ett liv som egen person och inte vårdare till föräldrar.

På en utbildning skulle vi beskriva vårt liv och jag beklagade mig över min mors ilska. Kursledaren tittade på mig och så suckade hon: Ja, du Ragnhild, du är en sådan som vill ha allt och att alla ska älska dig.

Orden gick rakt in och först gjorde de ont, väldigt ont. Är det att vilja ha allt? Både kärleken från en man och möjligheten till en egen familj och rätten att slippa vara mamma till sin mamma? Men så gick orden djupare och det blev uppenbart för mig – jag måste välja – jag kan inte få allt. Jag måste välja mitt liv. Så jag valde, jag valde kärleken. Jag tror att det var då som det viktigaste formades, för i samma ögonblick jag valde kärleken, valde jag också Gud. Gud som är kärleken.

Priset blev högt, en familj som försköt. Men den andra sidan blev en annat pris, Första priset! Jag fick en kärlek till och av en man som bara fördjupas och blir allt större. Jag fick underbara barn och barnbarn, jag fick ett eget liv.

Häromdagen fick jag frågan om vad som varit så svårt under dessa senaste år och jag kände att jag inte längre var besviken eller arg. De var totalt bearbetade och ointressanta, för inom mig har jag redan gått vidare. Jag är så lycklig, så fånigt lycklig, och i morse vaknade jag och tänkte:

 
Jag är flickan som fick allt!

Vet du hur du ska köra nu?, frågade Gunnar mig när jag tog över bilen på söder i Stockholm. Javisst, svarade jag. Jag passerar de tre thai-massage-butikerna, svänger till vänster, dvs jag passerar inte Annikas hus, och sedan är det bara höger före bron.

Gunnars min går inte riktigt att beskriva och så frågade han – du tror inte att du skulle kunna säga vad gatorna heter?...

Det är klart att det skulle förenkla, men det skulle minska spänningen i livet. Nja, det handlar mera om att jag vet målet och många gånger är resan dit inte det viktigaste.

Nu vet jag målet, nu vet jag vad alla dessa hemska år tjänade till. Ja, allt var väl inte hemskt, men alldeles för mycket. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjort de senaste fyra åren, jag har aldrig varit så besviken på människor som jag varit dessa fyra år. Jag har sett sidor hos släktingar, vänner och bekanta jag gärna sluppit, och ibland har jag undrat varför, varför Gud? men det är genom prövningar man testas och nu står jag stark, jag vet vägen och jag har snart nått målet.

Nej, det har inte varit en rak och enkel väg och många gånger har jag inte ens känt att jag varit på vägen utan mera nere i diket.

Min förvåning över min förflyttning måste ha lyst om mig. Personalchefens förslag låg i luften mellan oss och jag stammade fram ett ”låt mig få tänka på saken” och i huvudet snurrade det – var ligger denna plats?

Och på vägen hem, utan att veta var staden låg, visste jag att detta ville jag, detta ville jag av hela mitt hjärta. För där fanns det människor jag tycker om, det visste jag. Och glädjen spreds inom mig.

Så skulle Gunnar och jag åka för att se den stad jag skulle bli kårledare i, en stad han kände väl sedan barnsben. Vi ringde en underbar vän som beskrev hur vi skulle åka för att hitta kårlokalen med orden ”och så svänger du rakt fram i rondellen”. Och så känns hela denna resa som jag och familjen påbörjat, nu svänger vi rakt fram. Men vem kunde tänka sig att målet var Skövde?

Jag har bett hela natten, fast jag inte tror på Gud. Kan du be för mig, du som tror?

Frågan som ställdes till mig fick mig att tänka. Vad betyder det att tro? Har jag som troende mer kontakt med Gud än andra? Nej, så kan det inte vara. Gud finns för oss alla, ser oss alla och bryr sig om oss alla – det finns ingen gräddfil för troende.

Vi är alla Guds barn och om vi tror att vi är förmer än andra som kristna bryter vi mot det som Kristus sa. Vi är alla bröder och systrar, från den minsta  till den största.

Och visst kan vi be för varandra. Det finns en värme i bönen som du känner, du bärs av bönen. Du möter någon som säger, jag har bett för dig, och du vet det med hela ditt hjärta. En bön kan aldrig bli fel.

Oslo, sommaren 2011. En sommar som förändrade världen. En sommar som fyllde världen med bön! 

Jag fick en komplimang häromdagen. Jag saknar din blogg, sa en vän. Varför skriver du aldrig?

Nu har det gått precis ett år sedan sist och nu känns det dags igen. Det har varit intensivt. Jag blev färdig officer i somras, fick min placering i Örebro på ett stödboende och härbärge. Nya beslut, såsom att sälja huset skedde under året. Mellandottern flyttade ut. Sonen bytte skola till annan stad. Lillflickan vill göra detsamma eftersom skolan är under all kritik. Ja, mycket har hänt, men nu säger jag som kungen, nu vänder vi  blad och går till nya äventyr. Välkommen till min blogg igen!

Kristoffer blir 13 år, tonåring! Det är stort! Vi gratulerar och hurrar.

Tiden går så fort! Så oändligt fort! 19 år sedan hon föddes och nu en vuxen dam.

Idag faller det ännu mera snö! Vackert - men nu räcker det, tack!

Vad heter du mer än Ragnhild?, frågade 10-åringen när jag nattade henne.

Jacqueline Ragnhild Ernolf Granholm, svarade jag.

Wow, sa dottern.

Jag föddes Ernolf, och när mamma gifte sig, blev jag adopterad vid 8-års ålder och fick namnet Nilsson. Jag kände mig aldrig som en Nilsson. Inte för att det var fel med Nilsson, men det var inte jag. Jag var ingen Ragnhild heller.

Jag uppfostrades och bodde hemma hos mina morföräldrar och mycket motvilligt kallade de mig för Jacqueline, eller Jackie, ända tills jag var 5 år gammal och en av gårdens flickor ringde på dörren och frågade om ”chockelin” fick komma ut och leka. Det var då mormor bestämde att det var nog, nu kallar vi henne för Ragnhild och så blev det. Hennes favoritsvägerska hette Ragnhild, och det var hennes namn jag fått, med förhoppningen att jag skulle bli lika snäll och trevlig som hon. Främmande engelska namn från min fars sida var inte passande. Fast än idag svarar jag hellre på Jackie än på Ragnhild.

Mitt första arbete var som kontorist på Televerket, och när jag kom in på juristlinjen funderade jag mycket på, om jag inte borde byta tillbaka min identitet till det som var jag, från kontorist Ragnhild Nilsson till jurist Jacqueline Ernolf.

Jag tog tillbaka mitt efternamn till mammas ilska, men det var ju jag, även om jag aldrig blev jurist.

Så träffade jag Gunnar och återigen stod jag inför ett namnbyte, men den här gången valde jag att ta Ernolf som mellannamn. Nu var jag etablerad konsult och, inom min värld, välkänd. Min rädsla för att ”försvinna” inom branschen genom namnbytet var densamma som den t ex många kvinnliga skådespelare känner.

Åren har gått och mellannamnet är alltmera borta, det syns på brev från myndigheter, och på sjukhuset blev jag uppropad som Jacqueline Ernolf häromdagen, men det var mer av misstag.

Så vem är jag idag? Granholm öppnar många dörrar inom Frälsningsarmén, men ibland önskar jag att jag bara hette Ernolf.  För vet du, den vanligaste frågan jag får är: vilken av bröderna Granholm är du gift med? Som andra fråga kommer något om min svärmor eller svärfar. Vem vet, en dag är man kanske mer nyfiken på vem jag är?

"kadetten"